Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater - Eleonora Duse. En teatervecka i Wien. Af Loris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
teater.
Eleonora Duse som Marguerite Gautier i
»Kameliadamenh.
Eleonora Duse.
En teatervecka i Wien.
Eleonora Duse har inga »stora» roller;
hon har ej heller i rollerna några stora
»scener»; hon har icke ens i scenerna några
»nyanser». Hon spelar helt enkelt allt: hela
det lefvande lifvet.
Jag vill icke gärna jämföra en genial
konstnärinna som Duse med en betydande
skådespelerska som Wolter; de idka
olikartade konster; åtminstone verka de på olika
sätt i samma konst.
Wolter är ouppnådd, ännu i dag
ouppnådd, i den stora tragiska gestens skönhet,
i den klassiska traditionens åtbörd och
tonfall. Hon gar med en kunglig konst och
råder öfver den rytmiskt böljande lidelsens
kungliga tonfall. Ingen bär som hon ett
diadem och ett draperi. Det ligger stor
konst i hennes rörelsers majestätiska melodik
och i rikedomen af hennes tonfall, som
förmå uttrycka mycket och detta myckna i
skönhet.
Roller, som ligga utom hennes stil, såsom
Kameliadamen och Fédora, spelar hon icke
helt och hållet med sin stora konst, som
är en stiliserandets konst, utan snarare med
sin lika beundransvärda rutin och med sitt
starka temperament, som väl tål att jämföras
med Sarah Bernhardts.
Sarah Bernhardt har ingen stil, hon har
endast temperament. Hon spelar sig själf
med sina lemmars raffinerade
stämningslyrik, sina nervers tragikomedi, sina lidelsers
djuriska upphetsning. Hennes temperament
spränger hvarje karakteristik: hon spelar
alltid kvinnan helt och hållet, rysningen i
hvarje särskild nerv i nervknippet, från
förförelsens smygande, kattaktiga cålinerie ända
till den sista paroxysmens hesa skri, en rik
skala af sällsynta uppenbarelser men blott
en skala; hon spelar kejsarinnan i kokotten,
kokotten i kejsarinnan, i båda kvinnan.
Vic-torien Sardou, som skref Theodora och
Kleopatra för henne, har förstått henne
mycket väl.
Hon spelar med hvarje tum af kroppen;
till och med tårna i sandalerna spela med
och det fladdrande håret öfver pannan, som
bidrager till att aftona stämningarna.
Underbar är vältaligheten i hennes stelt utsträckta
arm, hennes krökta nacke, hennes böjning,
hennes nedhukande, glidande, fallande,
konvulsiviska ryckningar och stelnande i döden.
Men alla dessa saker förtälja blott om sig
själfva; scenen underordnar sig dem, orden
äro ej annat än en vanmäktig kommentar till
hvad vi se, begär eller jubel eller berusning,
något stadium af den stora, ständiga lidelsen.
Dessa dyrbara dokument ur utvecklingen
af en stor lidelse gifver Sarah Bernhardt i
alla sina roller; hon individualiserar icke
utan gifver sitt kön såsom sådant.
Det riktigt stora sensationsstycket för henne
skulle icke heta Theodora och icke La Tosca
och icke Marguerite Gautier: det skulle heta
kvinnan från 1890, vår egen älskade kvinna
med de skälfvande nerverna.
Duse spelar icke. sig själf, hon spelar
skaldens gestalt. Och där skalden mattas
och lämnar henne i sticket, spelar hon sin
docka såsom ett lefvande väsen i den anda,
som saknats honom, med denna den yttersta
tydlighet i uttrycket, som han icke har funnit,
med den intuitiva psykologiens enhetligt
skapande kraft och gåfva.
En wiener-kritiker har funnit det träffande
uttrycket: »Hon spelar hvad som står mellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
