Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Den välgörande filosofen», Karl XII:s vän. Af Harald Wieselgren. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 242 —
Sverige obehag för uppehållandet af Stanislai
krona uti ingen mån kunde vinna Karls
bifall. Undergifven, som alltid, återvände
Stanislaus. I armod, som det nödställda
Sveriges pensionär — ofta utan pension —
lefde han ännu ett årtionde, tills nya
händelser gjorde honom till Frankrikes
skyddsling. Som sådan valdes han ännu en gång
till Polens kung, fick ännu en gång lämna
sitt land, men nu som hertig i ett eget litet
rike, där han i frid och ro fick åldras, nbon
suédoiss intill änden. Där fick han heta »le
philosophe bienfaisant», under hvilket namn
hans skrifter utgåfvos. Svenskar hade
försvarat hans första krona, svenskar voro
skar-vis bland kämparne för den andra, svenskar
funnos framgent bland hans vänner och
hofmän, när han i Lothringen ägnade sig åt
fredlig idrott, och svenskar mottogos alltid
med varm välvilja i hans hertigliga stater.
Ännu 1833 fanns en gammal värdshusvärd i
Engelholm, som gladde en polsk resande
med berättelser om sina tidigaste minnen
frän Stanislaus Leczinskis hof i Nancy.1
Men nu ha vi glömt honom. Hans minne
förtjänar att upplifvas i »Ord och bild».
i.
Stanislaus Leczinski var den siste af sin
släkt. Hans farbroder hade varit i Sverige
som sändebud till Karl X; hans far hade
som ambassadör hållit ett lysande intåg i
Konstantinopel, varit marskalk vid en
kungavalsriksdag och polska rikets storskattmästare.
Stanislaus var född 1677, således fem år
äldre än Karl XII, hade som väluppfostrad
adelsman gjort resor i Europa, innan han blef
starost i Odolanow. 1698 gifte han sig
med Katarina Opalinska, en rik arftagerska.
Af egna och hustruns gods drog han en
årsinkomst af 150,000 riksdaler, enligt den
tidens mynt. När kurfursten August af
Sachsen valdes till kung i Polen, var den
20-årige Stanislaus voivod af Posen, i hvilket
landskap hans gods lågo.
Karl hade icke varit länge i Polen,
förrän han gaf till känna, att August borde
afsättas och Polen förses med en infödd kung.
Hans vilja lyddes, så långt hans armé höll
landet besatt. En riksdag samlades för att
rådgöra om valet, och från denna sändes
Stanislaus som ombud till Karls läger. Då
hade man just fått veta, att August på
neutralt område uppfångat kung Johan Sobieskis
båda äldre söner och att den tredje bestämdt
afslog kandidaturen vid det förestående kunga-
’ Samlaren, Sv. Lit. sällsk. lidskr., XII, s. 177.
valet. Karl fann nu i Stanislaus sin kandidat
och dref, hufvudsakligen genom Arvid
Bernhard Horn, sin vilja igenom. »Songez que
je suis l’æuvre de vos mains», skref
Stanislaus till Horn sexton år därefter.
Lagliga former följdes väl icke vid valet,
när den del af adeln, som icke stod emot
kung Karl, samlats på Vola-slätten utanför
Warschau för att, omgifven af svenska trupper,
välja i enlighet med den svenske härskarens
bud. August — sade Karl — är icke mera
lagligt väld än Stanislaus. Lagligare gick
det icke heller till sedermera. Men — då
var det ryska trupper, som »hägnade
valfriheten». Valet under de svenska fanorna
afsåg att grundlägga en svensk-polsk allians
mot Ryssland, och därför har i våra dagar
en polsk historiker kallat Karl XII »den
polska nationalitetens försvarare» och hedrat
hans minne, fastän han i åratal, till skiftes
med sachsare och ryssar, for illa med
polackarne. Det var de svenska
krigskommissarierna, kommendanterna och
truppbefäl-hafvarne, som i själfva verket härskade i Polen,
så långt och så länge det lydde under
Stanislaus’ spira.
Stanislaus underkastade sig sitt öde med
ödmjuk beslutsamhet. Han hängaf sig helt
och hållet åt kung Karl — och han var
ifrån sin »regerings» begynnelse hänvisad till
kung Karl för sitt bröd, ty hans gods
besattes af fiender och ödelades på det
grymmaste, medan ännu den svenske kungens
härsmakt omstrålades af segerns glans. Till
Horn i Blonie (1704) skref han, att han
ingalunda ville själf disponera de honom
anslagna underhållsmedlen (»l’argent que je
tire pour ma subsistance») utan öfverlämnade
detta åt »min käre kung, åt hvilken jag så
helt och hållet hängifvit 111ig, att jag icke
vidtagit någon åtgärd vare sig för mig eller
de mina, alltför säker, att han icke skall
låta mig svälta ihjäl utan förse mig med
medel att kunna värdigt uppehålla hans
odödliga ära». Men Karl hade ett underligt sätt
med sina vänner. Knappt var Stanislaus
väld, så lämnade han Horn med en liten
trupp i Warschau att skydda den nye kungen
för rivalens och motpartiets angrepp och
drog själf söder ut med hufvudarméen. Väl
funnos några tusen polackar, den »trogna»
delen af kronarméen, hos Stanislaus; men
när August kom med öfverlägsen styrka,
fick Stanislaus vara glad att af sina landsmän
få betäckning för sin mors, sin drottnings
och sina små flickors flykt norr ut och sin
egen söder ut, till kung Karl. Horn måste
ge sig fången. Så kom Karl tillbaka, tog
äter in Warschau, och drog härs och tvärs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
