Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Den välgörande filosofen», Karl XII:s vän. Af Harald Wieselgren. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 243 -
igenom Polen ännu i några år, sedan in i
Sachsen. Stanislaus fick jämt erfara, att
hans rike icke var af denna världen. Det
är rörande att läsa hans — den »regerande
konungens» — ödmjuka bref till svenska
herrar: om försköning för en moderns gods
ålagd kontribution, om skydd för en väns
egendom, .om frigifvande af en fånge, om
rekommendation för en tjänsteman o. s. v.
Hans böner hjälpte visst icke alltid. Själf
miste han aldrig humöret, men hans mor
och hans gemål kunde icke alltid hålla vreden
i styr utan sände emellanåt — särdeles gamla
frun, som tecknade sig »Mère du Roi de
Pologne» — ampra skrifvelser till svenska
befälhafvare, hvilka å sin sida voro alldeles
urståndsatta att efterskänka eller lindra
pålagorna.
Det hjälpte icke, att Stanislaus var den
uppriktigaste katolik men August renegat för
polska kronans skull och den värste libertin —
påfven tog öppet parti för den ogudaktige
mot den gudfruktige, hvars skyddsherre var
lutheranernas främste monark. Karl sparade
å sin sida icke på hotelser mot
prästerskapet och lät genom biskopen i Lemberg
kröna Stanislaus och hans drottning, i
Warschau, mer än ett år efter kungavalet. När
Karls stjärna gått ned, löste påfven alla
po-lackar från deras ed till Stanislaus.
När Karl, mot Stanislaus’ böner, drog in
i Sachsen, kom tsaren igen till Polen; till och
med efter freden i Altranstädt var
Stanislaus’ familj i. största personliga fara, ty ryska,
polska och sachsiska trupper slogo en svensk
här i Polen och öfversvämmade landet.
Drottningen drog sig undan till Stettin, och dels
i denna svenska fästning, dels i svenska
Pommerns andra befästa stad, Stralsund,
måste den fattiga familjen söka underhåll och
skydd. Men pommerska regeringen hade
inga pengar, när en tid gått. Drottningen
skref till Horn om sitt olyckliga läge i
svenske kungens frånvaro, sedan hon »i tillit
till hans ord riskerat allt, hvartill ni själf
varit vittne» . . . »Utan något behag af
kronan känner jag nu min eländiga belägenhet.. .
regeringen här vägrar mig understöd, och ni
vet själf, att våra gods blifvit brända under
kungens frånvaro i Sachsen och att
kronogodsen icke äro i bättre läge, då fienden
innehar landet» ....
Stanislaus hade blifvit erkänd af konung
August, af Preussen, England, Frankrike och
flera tyska furstar, när han från svenska
lägret vid Leipzig i Stettin besökte sin af sorg
på sjukbädden nedlagda gemål! Nu skulle
det bli bättre för dem, ty med 16 regementen
under Rehnsköld fick han återvända till sitt
rike, och några veckor senare kom Karl efter
med hufvudhären. I sept. 1707 såg det
åter någorlunda kungligt ut för Stanislaus.
Ryssar och sachsare voro borta, men deras
anhängare bland Polens adel nedlade icke
vapnen, där svenskarne icke voro tillstädes.
Emellertid kom en ambassad från Turkiet
med förslag om förbund med den nye kungen
och hans herre, som ändtligen vid medlet
af 1708 drog åstad emot tsaren för att
afsätta äfven honom och i stället på ryska
tronen uppsätta hans son, den adertonårige
svage Alexei, för hvars styrande efter Karls
vilja hans förre informator medföljde i Karls
kansli. Hvilken lysande framtid för Sveriges
monark: Polen med Stanislaus, Ryssland med
Alexei som namnkonung, Karl såsom bådas
ledare. Säkert var det hans mening att
låta Ryssland skatta till de svenska
krigs-och stats-behofven under de år, hans härjade
provinser efter freden skulle hugnas med
skattefrihet — den tröst för dem, han gärna
satte i utsikt, när någon djärfts yrka på återtåg
från Polen till de svenska ländernas försvar.
Att taga något af Stanislaus’ och Alexeis
länder hade han däremot antagligen icke för
afsikt — om icke möjligen Kurland och den
del af polska Preussen, där svenskarne så
länge spelat herrar. Den afrundningen kunde
väl behöfvas för »Östersjöväldet».
Stanislaus skildes från Karl i svenska
lägret vid Rodoskowicze den 13 juni 1708.
Sedan återsågo de hvarandra aldrig.
2.
En litavisk och en svensk armé hade
konung Stanislaus kvar efter Karls aftåg,
men pesten decimerade soldaterna, och tsar
Peters polske tronkandidat efter Augusts
afsägelse, Seniawski, hade också en armé.
Med vänliga proklamationer sökte Stanislaus
vända folkets — d. ä. den godsägande adelns
och prästerskapets — sinne till sin förmån
och blidka partihatet. Men -— som kung
Karl sedan sade — »polackarne voro icke
värda en sådan kung». Seniawski fick en
hjälphär från tsaren och »inbördeskriget»
fortgick. Svensk-polska och rysk-polska trupper
sammandrabbade emellanåt men utan
afgörande resultat. Så kom underrättelsen om
Poltavaslaget.
Stanislaus’ första tanke, när han erfarit
kung Karls olycka, gällde räddandet af hans
dyra person. Den ig aug. 170g skref han
från Öpalowicze till Horn, att vi — Stanislaus
och Krassow, den svenska härens
befälhafvare — »skola göra vårt bästa möjliga»
för att få kungen helbrägda tillbaka lrån
Bender. Men de blefvo snart vanmäktiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
