Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Den välgörande filosofen», Karl XII:s vän. Af Harald Wieselgren. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 246 —
skatt medfört stadens förnämsta handlande,
hvilka sedan måste utlösas ur fångenskapen.
Bland dem var stadens storman, Anton
Corte-meyr, hvars skepp gingo på Frankrike och
Spanien. Han och andra borgare läto sedan
länge vid riksdagarna höra af sina
fordringsanspråk från Stanislaus’ och »kossackiske
fältherren Orliks» vistelse i deras stad.
Stadens garnison bestod af 200 sachsiska
krigsfångar, som gått i svensk tjänst och
nu skulle värna och hedra sin herres
motkonung! Någon landshöfding fanns icke
denna tid i Kristianstad. Skånes guvernör
Burensköld residerade i Malmö, och på
honom hvilade närmast omsorgen om det polska
hofvet. Men — skref drottning Katarina
till Horn — »Burensköld får flera växlar
dragna på sig, än han kan honorera». Magnus
Stenbock och Stanislaus besökte emellanåt
Karlskrona för att påskynda utrustningen.
Och det tyckes, som skulle de många
adelsgårdarna kring Kristianstad kunnat erbjuda
drottningen och prinsessorna ett passande
umgänge. Manliga och kvinnliga medlemmar
af familjerna Ramel, Coyet, Königsmark,
Bonde, Ascheberg, Skytte, Podebusch och
Ridderschantz bebodde de vackra
herrgårdarna i trakten. Och ett bördigt land fanns
där att hvila ögat på, trädgårdskonsten stod
i flor på flera herrgårdar, valnötsträd och
mullbärsträd voro icke så sällsynta, och vid
midsommaren doftade fälten af nejlikor — säger
Linné, som några årtionden senare beundrade
traktens härligheter.
Men drottning Katarina kunde icke trifvas
i Kristianstad. Och dock fick hon dröja
där i fulla tre år!
På sommaren 1712 foro de kungliga
makarne till Medevi, och kung Stanislaus gjorde
ett nytt besök i Stockholm. Vid Vadstena
hade han en sammankomst med Horn,
Stenbock och Gyllenstierna, allt om »transporten»,
och ändtligen, i september 17 12, kunde han
åtfölja Stenbock på den första »transporten»
till Rügen. Drottningen skulle komma med
den andra — sedan uppskjutet till den tredje.
Men — dessa »transporter» blefvo aldrig af.
Stenbock fick nöja sig med de 10,000 man,
han själf fört öfver. Flottan seglade för fort
bort, en dansk brigantin fick därigenom
tillfälle att sätta eld på en stor del af
transportfartygen invid Rügen, innan de hunnit aflasta
sina förråd. Långsamhet, fattigdom,
vinterfrost omintetgjorde nya sändningar af
munförråd, ammunition, manskap, och Stenbock
kunde efter segern vid Gadebusch icke tåga
åt Polen utan drog sig upp i Holstein, där
hans här, upprifven af sjukdom och svält,
måste ge sig fången vid den tid, kung
Karl väntat möta den i hjärtat af Stanislai
rike.
3-
Uti Stenbocks hufvudkvarter i
Mecklenburg, innan det ännu kommit till batalj
men kung Augusts fältherre gjort fredsanbud,
höll Stanislaus ett tal till det församlade
generalitetet. »Så som man i Sverige drar
ut på tiden med alla åtgärder, blifva de
jämt onyttiga — därtill är jag ett lefvande
vittne. Sverige kan nu icke åstadkomma
mera. Därför bör man söka minska
fiendernas antal . . . Jag vill icke vara orsak
till härens undergång . . . Jag förklarar, att
jag offrar min krona och mina personliga
intressen för bevarandet af konungens helgade
person, då jag icke ser någon mänsklig
utväg att på annat sätt återföra honom från den
ort där han sig befinner.» Generalerna
tackade kung Stanislaus, som tillkännagaf, att
han för att förmå kung Karl till fred med
August själf skulle bege sig till Bender.
De växlade talen togos till protokoll,
under-tecknadt af Stanislaus, Stenbock och hela
svenska generalitetet. Stenbock höll
sammankomst med konung August och Menzikoff,
Stanislaus gaf sig med ett helt litet följe på
väg till Bender.
»Major Harön», i svensk tjänst, kom fram
till Jassy i Moldau, under det paschan af
Bender höll kung Karl inspärrad i lägret
vid Varnitsa. »Majoren» blef igenkänd och
internerad i ett kloster. Där satt han under
»kalabaliken», och det var paschan af
Bender, som gaf sin fångne svenske konung
första underrättelsen om den polske kungens
ankomst till storherrns stater. Kung Karl
blef ordentligt ond på både Stenbock och
Stanislaus. leke ville han veta af någon
fred med August. Ännu som paschans fånge
försäkrade han Görtz’ ombud i Bender, baron
Fabrice, att han icke skulle resa från Turkiet
utan en armé af 100,000 turkar och tatarer!
Och åter en gång såg det ut, som skulle
han få rätt. Underrättelsen om segern vid
Gadebusch gjorde sitt till att bladet vände
sig: kung Karl fördes till Demotika, sex
timmars väg från Adrianopel, kung
Stanislaus fördes till Bender, och nu förgick åter
ett år under fruktlösa förhandlingar, hvilka
emellanåt tycktes lofva godt. I augusti 1713
bröt verkligen Stanislaus upp med en turkisk
armé samt några hundra svenskar och polackar
emot gränsfästningen Chozym — men
härtåget förbyttes snart till en fredlig manöver,
och Stanislaus återfördes till Bender. Först
i mars 1714 blef det honom tillsagdt, att
han finge bege sig hvart han ville, och i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
