Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Den välgörande filosofen», Karl XII:s vän. Af Harald Wieselgren. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 250 —
som kämpat både i kung Karls och andra
härar och i Stanislai första tid ibland fört
krig på egen hand, var nu hans general i
Danzig. En rysk-sachsisk här inneslöt och
besköt staden; men så länge tillförseln var
fri, höll den sig tappert. Men när en fransk
hjälptrupp gifvit sig åt ryssarne innan den
hunnit längre än till Weichselmünde, och en
rysk flotta kommit på redden i stället för
en fransk — då begynte borgerskapet fälla
modet.
Den 2 okt. 1733 hade Stanislaus kommit
till staden, dit officiell underrättelse om hans
val till kung ännu icke hunnit fram men
där ett festligt mottagande bereddes honom,
hvarvid äfven Karl XII:s minne hedrades.
I januari 1734 kom ryska hären till Danzig,
den 30 april begynte bombardering af staden,
natten mot 10 maj försöktes en stormning,
då Stenflycht med sina svenskar gjorde under
af tapperhet och afslog stormen — med
nära 1,000 mans förlust. Striden fortgick
dag och natt ända till slutet af juni. Då
fann Stanislaus sin plikt vara att lämna
staden för att icke längre utsätta den för
krigets fasor. Den 27 juni såg man honom
gå in hos franske ministern, men man såg
aldrig, hur två bönder gingo därifrån, genom
trädgårdar bortåt vallarna, icke heller hur
dessa praktiserades ned i en båt, rodd af
»snapphanar». De två bönderna voro
Stanislaus och Stenflycht. I ett efterlämnadt bref
tackade konungen Danzigs borgare för visad
trohet och bad dem uppgifva en hopplös strid.
Stanislaus har lifligt skildrat flyktens
faror och besvärligheter i ett bref till sin dotter,
drottning Maria. »Les snaphans» rodde icke
efter franske ministerns order och
flyktingarnes förväntan, de tvungo dem att
öfver-natta helt nära Danzig, helt nära ryssarnes
approcher, och där, i en usel koja, fingo de
dölja sig hela följande dag. Så, när natten
föll på, bar det af ett stycke väg i båt; vid
en hög strand höllo båtkarlarne krigsråd och
beslöto, att en af dem med Stenflycht och
en köpman, som tillfälligtvis kommit med,
skulle gå på vägen och de andra fortsätta
i båten. De måste lyda — och de skilda
grupperna träffades icke vidare. De obändiga
xsnapphanarne» vållade ständiga förargelser
och missräkningar, midt ibland kosacker och
ryssar, hvilka höllo dessa öar besatta. Så
kom Stanislaus ihop med bönder och fiskare,
hade svårt att redogöra för hvem han var
men lyckades reda sig ur knipan och fick
ändtligen genom en beslutsam gummas
beredvillighet en båt öfver östligaste
Weichsel-armen, hvarefter han var på preussisk mark
och i fred för ryssarne, den 3 juli.
Vägen till Königsberg gick nu obehindradt,
och här fick Stanislaus ytterligare »regera»
någon tid. Svenskar och polackar kommo
så småningom efter, ett litet hof inrättades,
konungen af Preussen lät i allt bemöta
honom som kung, och konungen af Frankrike
lät ej tryta pengar. Strömningar till
Stanislai förmån gingo åter genom Polen, många
adelsmän kommo till Königsberg att hylla
»den infödde kungen». Denne grep åter
till pennan, ehuru nu anonymt, och sände
ut politiska broschyrer för att upplysa och
påverka sinnena. Franska vapnen hade under
tiden haft afgjord framgång mot Österrike.
Frankrikes mål, att beröfva kejserliga huset
Lothringen, kunde således nås. Och för
att ändå icke lämna svärfadern alldeles
lott-lös, bestämdes i fredsslutet (okt. 1735)
Loth-ringens afträdande till Frankrike så, att
hertigdömet afträddes till körning Stanislaus, efter
hvars död det skulle tillfalla Frankrike. Sin
kungatitel fick Stanislaus behålla, och sina
polska gods fick han tillbaka, mot formlig
afsägelse af alla anspråk på polska kronan.
I maj 1736 lämnade konung Stanislaus
Königsberg och begaf sig öfver Berlin till
Paris, trots sitt »inkognito» öfverallt bemött
med kunglig honnör. Slottet Meudon invid
Paris ställdes till hans förfogande, tills han
finge tillträda sitt nya hertigdöme, hvars
förra härskarfamilj fått Toskana i vederlag.
5-
Lothringen och Bar, det gamla tyska
rikslandet med fransktalande adel och delvis
fransktalande borgare och bönder,-hade
ingalunda blifvit tillfrågade vid bestämmandet af
dess framtid; den gamla regentfamiljens
bort-färd blef en landssorg, och den polske kungen
hade inga sympatier vid sin ankomst. Men
hans vänliga, godmodiga person gjorde sig
snart omtyckt. Det var dock endast sitt
hof, han regerade, och endast genom
välgörenhetsanstalter, byggnadsverk, grundande
af skolor för adliga ynglingar och af en
akademi för vitter idrott, som han satte sig
i beröring med de nya undersåtarne, bland
hvilka han slog sig ned på våren 1737.
Redan i Meudon hade han till kungen
af Frankrike afträdt hela regeringsbördan,
mot erhållande af årligt apanage: först
halfannan, efter ett par år två millioner francs.
Men regeringen fördes i Stanislai namn, och
franske kungens ståthållare utnämndes af
Stanislaus till hans minister. Denne
regerade som en sträng herre och fäste föga
afseende vid landets i fredstraktaten
garanterade privilegier. När då först adeln, sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
