Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- »Den välgörande filosofen», Karl XII:s vän. Af Harald Wieselgren. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 253 —
aldrig och drog sig tidigt tillbaka. När
kungen gått, blef tonen ännu lifligare och
friare. Stanislaus, som var svartsjuk på
Saint-Lambert, hade icke tagit honom med till
Commercy — men den skalken for dit ändå,
hyrde sig in hos kyrkoherden, och när han
ifrån sitt fönster såg ett ljus i madame
Bouff-lers kabinett — det öfverenskomna tecknet,
att kungen gått och lagt sig — tog han sin
orangerinyckel och sin blindlykta och smög
sig in till det glada sällskapet, ja, han kom
minsann tidigare ibland, påstod betjänten,
och gick in hos Madame Chåtelet, när han
i hennes harpa funnit en billet-doux om
ett rendez-vous .... Och sällskapet superade,
sjöng och roade sig långt in på natten. Men
allt det där visste icke gamle kungen af.
Så flyttade man till Luneville. Där blef
sällskapet större. Opera, ballett, tragedi,
komedi .... Voltaire skref tillfällighetspjeser
och uppträdde själf i dem vid sidan af
hofvets damer och herrar. Med en
artighetsvers till den gode konungen, den
oöfver-träfflige värden, slutade gemenligen dessa
stycken, ögonblickets barn men icke födda
för evigheten!
Nästan ett år flög undan i »filosofisk» idyll.
Voltaire hade väl råkat i raseri, när han en
gång öfverraskat sin lärda väninna i allt
annat än lärda samspråk med den unge
gardesofficeren. Men han hade lugnat sig.
»C’est ta main qui cueille les roses,
et les épines sont pour moi» —
skref han till den lycklige rivalen. Men
denne och hans lärda väninna växlade
dagligen biljetter, dem Saint-Lamberts fåfänga
bevarat. Sin väninna kunde han dock icke
bevara. Förtrolighetens följder förde
slutligen äfven doktor Rönnow i förtroendet.
Men — en liten flicka var det enda doktorn
kunde bevara åt lifvet, den sköna synderskan
slöt för alltid sina ögon. Voltaire förtviflade,
Stanislaus vred sina händer och sökte
fåfängt trösta den tröstlöse filosofen, ensam
med honom utgjutande sin smärta i ljufva
ord. Sorgens dok lade sig icke blott öfver
hofvet i Luneville, hela Lothringen sörjde
den älskvärda kvinnan, hvars likbegängelse
firades med kunglig ståt.
*
Redan 1739 var Karl Gustaf Tessin
inbjuden till Stanislaus i Luneville, som synes
af ett bref, i hvilket konungen uttalar sin
längtan att »i er famn få förnya de ömma
känslor, hvilka jag i ali min lifstid skall
bevara för hela er nation och särskildt för er
värda person». Någon berättelse om
besöket föreligger icke.
Om ett annat svenskt besök i Luneville
är däremot en uppteckning tillgänglig. Det
var icke så celebra gäster, de två svenskar,
hvilka i mars 1754 hälsade på Stanislaus:
öfverste Segebaden och attachéen vid svenska
beskickningen i Paris, Fredrik von Stenhagen
hvars resejournal (mpt på Kungl. Bibi.) lämnar
denna uppgift. Men de mottogos likafullt
af konungen med största vänlighet, spisade
alla dagar vid konungens bord, promenerade
i slottets vackra omgifningar i kunglig vagn,
dragen af sex hästar, uppvaktade af en
hofman. Och kungen sade åt alla att se till,
att ingenting skulle fattas hans kära svenska
gäster. »Hofvet liknar dessa fantasihof, som
skalderna dikta, där lyx är förjagad men
’ redbarhet, vänlighet och mildhet intaga
under-såtarnes hjärtan, där rättvisa och billighet
regera och kungen mera liknar en far bland
sina älskade barn än ett majestät, som ingen
vågar nalkas.» Vid afskedet fingo herrarne
kyssa konungens hand och höra hans
försäkran : »Je suis toujours bon suédois.»
7-
Ar 1763 dog Stanislaus’ lycklige rival från
1733, konung August III, och polska
adelsmän erinrade sig åter sin »inhemske konung».
Flera polska stormän sände bud och bref,
anmodande den 86-årige titulär-konungen af
Polen att för tredje gången bli kandidat vid
ett polskt kungaval. Men nu hade han fått
nog af den äran. Han omfattade i stället
med värme den unge Stanislaus Poniatovvskis
kandidatur, lyckönskade honom efter valet
och använde allt sitt inflytande att förmå
franska och vvienska hofven att erkänna
denne — Rysslands tronkandidat och Polens
siste kung. Han var ju son till Karl XII:s
och Stanislaus’ trogne vän, Stanislaus
Ponia-towski, som för Karls tjänst utstått så många
faror och besvärligheter och med Stanislaus
Leczinski delat farorna under belägringen i
Danzig.
Den välgörande filosofen vardt allt svagare
till kroppen men behöll sina
själsförmögenheter, framför allt sin jämna vänlighet och
sitt muntra sinne, trots krämpor och beroende
af betjäning, något hvarvid han aldrig förut
varit van. En stor sorg drabbade honom
vid julen 1765 genom hans fromme
dottersons, den franske kronprinsens, död. Släktkär
hade Stanislaus alltid varit och i fulla drag
njutit af årliga sammanträffanden med sin
dotter, hennes barn och barnbarn
(sedermera kungarne Ludvig XVI, Ludvig XVIII,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:39:54 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1892/0283.html
