Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - På Sicilien. Resebref från södern, med »åsna» som ledmotiv af Rust Roest. Med 5 bilder efter fotografier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 2ÖI —
rum, inbegripen i ett ömt samtal med
en vacker, brunögd flicka, som med
handen i sidan stod i ett porthvalf. Vår
kusk ropade sitt »nah», som hvarken
gjorde intryck på mannen eller åsnan.
Passagen var och förblef spärrad. Vi
köra förbi, på Guds försyn, och komma i
lindrig kollision med lasset.
Asnedrif-varen-älskaren spritter till, vaknar upp
som ur en dröm, ser sig om, höjer
sin hand och ger åsnan den allra
påtagligaste och bastantaste örfil, det
någonsin blifvit min lott att skåda.
Scenen var oemotståndligt komisk.
Åsnan, väckt ur sina funderingar och
drömmerier af den handgripliga
tillrättavisningen. gör ett hastigt skutt åt
vänster, ett vinfat rullar ned från lasset, vår
kusk och åsnedrifvaren skrika till
hvarandra några beska sanningar på en
obegriplig tyrolska, under det att åtskilligt
»folk», med sydländingens vanliga håg
att lägga sig i nästans affärer, strömmar
till. Somliga hålla med den ena,
somliga med den andra af de stridande
parterna (n. b. ingen med åsnan), och det
blir helt lifligt på den förut så tysta och
folktomma gatan.
Minnet af åsnans i Bozen häpna och
förbluffade min, när den fick örfilen,
följde oss tills vi sågo och intresserade
oss för andra åsnor. De i Perugia till
exempel, höljda i risknippor, så att
endast det lilla hufvudet med de klippande
öronen, svansen samt fyra skefva ben
kommo till syne, stretande upp för de
tränga branta trappgatorna, genom Porta
Augustas mäktiga hvalf. Eller de
romerska campagnaåsnorna, familjeåsnorna,
som buro de svartlockiga, mörkögda
barnen, under det föräldrarne gingo bredvid.
Ibland satt modern med spädbarnet i
famn på åsnan, som mannen ledde vid
betslet. Med det klassiska landskapet,
den ametistfärgade, brunskiftande
cam-pagnan och de mörkblå sabinerbergen
till bakgrund föreföll det nästan som
om en af Gentiles taflor fått lif och man
sett »flykten till Egypten» draga förbi.
Och en annan bild! Man är i Ne.
apel, tränger sig fram mellan den
böljande, larmande folkmassan, mellan de
trasiga gestalterna med ful uppsyn. Det
är ett lif och en rörelse, omöjlig att
beskrifva. Den bild, man haft af Neapel
med sina halfnakna lazzaroner, solande
sig på stenmuren vid Santa Lucia,
försvinner alldeles. Det är förmodligen en
sommarbild, så vida den ej nu för tiden
rent utaf är en fantasibild. De
människor, vi se myllra, trängas, knuffas på
Toledogatan, tyckas ej vara lättingar;
de kämpa kampen för tillvaron på fullt
allvar. De skrika och bjuda ut sina
varor med en energi och seg uthållighet,
som skulle framkalla beundran, om ej
skriket verkade så irriterande på
nerverna. Men utbjudandet af de mest
olika och för en resenär besvärliga
föremål: halfvissnade blommor uppsamlade
från gatan, torkade småfiskar, koraller,
omöjliga föremål af sköldpadd, gamla
mynt, tändstickor {dite scatole un so/do/),
rofvor, lavasmycken och tusentals andra
föremål, hindrar den fria cirkulationen
på den mänskofyllda gatan och låter en
komma i alltför nära beröring med
alltför litet omsorgsfullt tvättade figurer och
alltför misstänkta trasor. Värst larma
droskkuskarne, de mest energiska och
de mest besvärliga. Med sina skarpa, pa
rof lurande ögon upptäcka de genast
den komprometterande röda Baedeker,
hvarpå de anställa en kappkörning efter
— och företaga en rundåkning kring —
de utsedda offren. Den resande söker
försvara sig genom att med högtidlig
värdighet göra den mystiska
fingerskak-ning i luften, som på neapolitanska lär
betyda ett afslag: det gör effekt —
och det gör inte, alltefter
omständigheter och tur. Man tar reträtt i en
tvärgata för att hvila sina nerver. Därifrån
har man utsikt öfver den bråkiga gata,
man nyss lämnat. Plötsligen ser man
midt i folkvimlet en liten ensam åsna
komma spatserande. Den är utan lass
och fordon, utan sadel och korgar, går
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
