- Project Runeberg -  Ord och Bild / Första årgången. 1892 /
262

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - På Sicilien. Resebref från södern, med »åsna» som ledmotiv af Rust Roest. Med 5 bilder efter fotografier

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 2Ö2 —

långsamt och högtidligt, försänkt i
tankar, njutande af det praktfulla solskenet,
den har ingen drifvare, intet följe. Det
är som om den tänkt: »Alla andra äro
ute på gatan, padronen, padronan och
alla barnen, hvarför skall jag hälla mig
inne — på en söndag till! Jag vill också
gå ut. En ann’ är så god som en ann’.»
Och så har den knuffat till den rankiga
stalldörren och begifvit sig i väg —-
nedför Toledogatan. Den går lugnt och
värdigt mellan den gestikulerande,
bråkiga människomassan, filosoferar och
njuter och tager sig oemotståndligt härlig
ut med sin trygga min och sin säkra
gång. Ingen stör den, ingen tycks lägga
märke till den egendomliga promenaden.

Och slutligen — åsnorna på Sicilien,
de som man mötte i Messina på kajen och
vid hamnen, spända för de små lätta,
brokigt målade kärrorna med legend-,
krigs- och genrebilder, och de små näpna
åsnor, bärande korgar lastade med
apelsiner och grönsaker, man sett här i
Ta-ormina. De ha haft en så klok och
treflig uppsyn, att man känt sig frestad att
gå fram och klappa dem, där de tåligt
väntande stått vid stadens »Forum» eller
utanför något gammalt hus i den långa
Corsà Umberto, stadens storgata. Man
har sett dem sä stadigt klättra i
bergsluttningarna, och man har sagt sig själf:
»Här skall ridas på åsna upp för berget
till det gamla saracenerfästet ofvanför
Taormina!» Man har ytterligare stärkts
i denna föresats, sedan ens reskamrater,
som dock äro uthålliga bergklättrare,
nerkomna från fästet, försäkrat: »Ja, brant
är det inte men förfärligt tröttsamt —
värre än Via Appia.» Och Via Appia
känner man till sedan Rom och Pozzuoli
— man har ju så otaligt många gånger
* i sitt stilla sinne filosoferat öfver de
i’omerska legionernas uthållighet och
mod, hvilka på den vägen kunnat tåga
fram till segrar och triumfer.

Och så beställer man sin »asinello»
med guide till följande förmiddag efter
]unch.

Det är en mycket varm dag med
brännande sol, och ens hotellbckanta råda
på det ifrigaste att »för ali del medtaga
parasoll». Man är till den grad ovan
vid att rida, att man hyser berättigade
dubier öfver sin förmåga att hålla upp
sin parasoll och hålla sig själf kvar på
asinellon. Men så tröstar man sig helt
naivt med, »det är ju en åsna och ingen
häst» — och i alla fall, solen bränner,
man har intet val.

»Lasinello è là», säger kyparen.

Man kastar en blick genom dörren,
ja, där står åsnan med fruntimmerssadel;
föraren, en vacker siciliansk yngling med
svarta ögon, gul sämskskinnströja och
skinnmössa, håller honom i betslet. Man
kastar en andra blick upp mot ruinerna
af det gamla grå fästet, hvars läge nu
förefaller afskräckande högt. Det ser
ut att bli en varm och besvärlig färd,
det skulle allt vara skönt att ha något att
läska sig med där uppe! Man tager en
apelsin från fruktskålen i matsalen,
stoppar den på sig — och så är man färdig.

Helst ville man bestiga åsnan utan
vittnen, man märker genast, att det ej
är en alltför lätt ceremoni; två karlar
puffa djuret mot stenmuren, från hvilken
uppstigandet skall ske, föraren sliter och
drar i betslet, djuret stretar emot, trippar
fram, stryker tillbaka, på omöjligt
afstånd från muren, under det signoran
står och väntar, begapad af välvilliga
hotellbekanta och en mängd unga
ta-orminiter, hvilka i ord och handling visa
det lifligaste intresse och deltagande.

Ändtligen bekvämar åsnan sig att bli
bestigen. Guiden tager betslet, man
spänner upp sin parasoll, reskamraterna
ropa till afskedshälsning, att man »tar
sig ut som en indisk pagod» — och det
bär af. Nedanför de mäktiga ruinerna
af den grekiska teatern kommer den
blinde gubben med sonsonen och tigger,
man förklarar för guiden att det är
omöjligt att taga fram en soldo, man sitter
på sin börs. I sitt stilla sinne undrar
man, att man sitter så mjukt på alla de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:39:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1892/0292.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free