Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Under strecket. Bidrag till följetongens historia af Claës Lundin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 303 —
liksom af Daily News i London, Die
Presse i Wien m. fl. europeiska blad.
Många franska tidningar ha dock sedan
åter höjt priset, så att detta nu
vanligtvis är 56 frs i Paris.
För att tidningar skulle för sextio år
sedan kunna gifvas ut till ett då så
betydligt nedsatt pris, måste stor
spridning och stort antal annonser kunna
påräknas, bägge både följd och orsak.
Men prenumeranter lockas icke utan
intressant innehall i bladet. Detta
ansågs åtminstone på den tiden
nödvändigt. Det gamla är dock aldrig
intressant, vore det än af bästa slag. Något
nytt måste därför hittas på. Den stora
mängden nöjer sig icke med bara politik
utan vill också ha något lättsmältare,
något som mera sysselsätter fantasien.
Då skapades romanföljetongen, kanske
den till sina följder viktigaste, om också
icke alltid sä uppfattade, förändringen
i dagspressen. Romanföljetongen har
åstadkommit, att tidningarna trängt in
öfverallt, till och med i de hem, där
man annars aldrig skulle ha brytt sig
om ett enda blad. Den har i väsentlig
män bidragit till tidningarnas stora
spridning och är således äfven ur rent
ekonomisk synpunkt af stor vikt. Det var
detta affärsmannen de Girardin hade
förutsett, och hans skarpa blick kom icke
på skam.
La Presse och Le Siècle hade
otvifvelaktigt sin romanföljetong att tacka för
den stora spridning de genast erhöllo.
Men så ryggade deras utgifvare ej heller
tillbaka för de dryga kostnaderna, visande
sig äfven i detta afseende vara äkta
tidningsmän, hvilka inse, att det icke duger
att knussla, så vida man vill uträtta något
stort. För Alexandre Dumas den äldres
bidrag utbetalades betydliga summor,
utan att han därför bands vid endast
en tidning. För La Presse skref ban
romanerna »Joseph Balsamo» och »La
Reine Margot» och för Le Siècle »Les
trois mousquetaires». Han skref nog icke
själf allt men var dock den alsterrikaste
Ord och bild, i:a årg.
och talangfullaste af samtidens
romanförfattare, och tidningarna täflade om
lyckan att få tillägna sig hans arbeten
samt tvekade icke att betala hvilket pris
som helst.
Då man såg, huru Dumas’ följetonger
hade gjort de nämnda tidningarnas lycka,
ville andra blad också använda hans
outtröttliga förmåga, och han ingick
förbindelser till höger och vänster. Så
skref han, med eller utan medhjälpare,
för själfva Journal des Débats den
ändlösa romanen »Le comte de
Monte-Christo» men hindrades icke däraf att
samtidigt göra öfverenskommelser med
både La Presse och Le Constitutionnel
att förse hvar och en med en följetong
om dagen till ett pris af 64,000 frs för
ett år. Strax därefter kom han öfverens
med Le Siècle att lämna ico.poo rader
årligen till pris af I fr. 25 cent. raden.
Dumas var dock icke den ende
romanleverantören. Med Soulié och Balzac hade
Le Siècle gjort upp till lika högt pris,
och för Eugène Sue’s »Le Juif errant»
betalade Le Constitutionnel 100,oco frs.
Oaktadt detta höga pris, lär doktor
Veron, bladets ägare, ha gjort en god
affär.
I allmänhet kunde de förnämsta
roman-författarne påräkna en inkomst af sju
hundra frs för hvarje följetong. Denna
hade sin plats »under strecket» och
förekom hvarje dag, med undantag af
måndagen, hvilken då ännu i alla stora
paristidningar ägnades åt teaterkritiken.
Romanföljetongens makt var sålunda
stadfäst och spred sig från Paris till andra
trakter. Huruvida den i allmänhet
främjat den verkliga litteraturens högre
intressen må betviflas, men att den i alla
fall ofta varit af godt inflytande lär väl
ej kunna förnekas. Att Alexandre Dumas
d. ä. och Eugène Sue genom att vara så
allmänt eftersökta och högt betalda
förleddes till en ofta fabriksmässig alstring,
kan ej bestridas, men bådas talanger
voro så stora, att de äfven på afvägar
vanligtvis åstadkommo konstnärliga ar-
. o
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
