Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konst - Bref om konst. Intryck och reflexioner. Af G. Pauli. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 2 79 —
Den är signerad af en bland de gamle,
kanske den äldste — af Gerome. Den
omgifvande, kolossala tråkigheten förmår ej
krossa det intryck denna duk gör: den
fängslar på långt håll och etsar sig genast
in i minnet. En tom sal, så när som på
ett aflångt bord en hatt på väggen och
längst i ena hörnet trenne män från
revolutionens dagar, hvilkas siluetter teckna sig
mot skenet från en talgdank. Jag fäster
mig också vid en annan duk, som
föreställer en man alldeles naken, löpande
i ett naket landskap. Han har att välja
mellan dygdens hvita konfirmandklädda
genius och lastens eller odygdernas nymfer,
kostymerade à la Villette. Men jag fäster
mig särskildt vid denna målning därför att
den är signerad Henri Martin. Samme
Martin skar nämligen sin första stora lager
— i:a klassens medalj — som en
fullblodig elev till Jean Paul Laurens och med
ett ämne från Dantes Helvete. — Då
använde han sin mästares långa penslar
doppade i bitume, och nu har han lånat
»po-intillisternas» teknik, med sönderdelade
färger, fästade på duken prick vid prick. Då
var det Dante — nu Villette; då var det
Divina Commedia — nu Café du Chat noir.
Jag antecknar detta, ty Martin är icke den
ende, som öfvergifvit det gamla åkdonet för
att klänga sig fast vid de nya riktningarnas
färgskimrande triumfvagn. Benjamin
Con-stant ser jag också. Han har blifvit förhäxad
af Jules Cheret. Cheret, den bekante
tecknaren till alla de lifliga dekorativa affischerna!
Hvem skulle trott den gamle orientalist- och
plyschmålaren om ett sådant väldigt skutt?
När villebrådet tar slut på egen jaktmark,
hoppar man in på grannens.
En helt annan sak är det med dessa
konstnärer, som i en början visat
osjälf-ständighet men sedan kasta om för att bryta
sig en egen väg. De Nittis, för att blott
taga ett exempel, hörde först med hull och
här Meissonier till. När han öfvergaf sin
mästare, var det för att rödja sig en egen
stig — som sedan så många, så många
trampat!
I trädgården står nu som förr en
oändlighet af marmor och gips. Alla träden i
denna skog äro hvarann så lika och likna
dem, som stodo där i fjor och åren förut.
Franska skulpturen är nu — i sin helhet —
hvad man kallar ’vieux jeu’. En konst, om
än aldrig så skickligt utöfvad, som
repeteras år ut och år in, förlorar förmågan att
ge starka intryck. Knappt förmådde en
cigarr och en »bock» öl att pigga upp de
domnade själsförmögenheterna, så förkros-
sande tung var i år enformigheten i detta
industri-palats.
Just som jag kastar en afskedsblick åt
det hela, ser jag helt nära en marmorgrupp
— äfven den vieux jeu — men som sedd
från den sida, där jag står, tecknar en
siluett, som ger det intryck den skall,
den sensation man måste erfara, om man
såge en sfinx ge sitt offer dödskyssen. —
Farväl.
* *
Det är första gången jag ser Champ de
Mars förvandladt till ett fält för fredliga
idrotter. Vore det ej skäl att byta namn?
Champ dApollon till exempel? Luftigt och
lätt slå väldiga järnbågar sina blåa hvalf,
mellan hvilka tunna draperier fladdra,
randade i ockra och hvitt. Doft af vår och
lefnadslust; elegans. I de öppna gallerierna,
som vetta utåt trädgården, är det som man
numera afäter den traditionella, larmande
vernissagefrukosten — fordom hos Ledoyen,
förevigadt af Birger — men nu, som då,
med brödkastning och gaffelskramrnel,
champagne och svenska ’hipp hurrah’! Vi
mankera aldrig att i ett visst gifvet ögonblick
klippa af det vilda stojet med våra väl
disciplinerade nationella hipp och hurra-rop.
Några svara: Vive la Suède! Andra svälja
en smula jalusi öfver vårt förträffliga
patent, dessa hurrningar, som aldrig förfela att
göra oss uppmärksammade. Och alt blifva
uppmärksammad, det är hvad alla och
enhvar den dagen eftersträfvat (Fast vi
svenskar hurra endast af lefnadslust.)
Vernissagen är reklamernas stora dag —
på samma gång som toiletternas. Af
konstutställningen får man den dagen nöja sig
med ett totalintryck, då det är en fysisk
omöjlighet ott hejda en människovåg af
femtio tusen själar (kroppar), om man skulle
vilja dröja framför ett enskildt arbete.
Den dagen — den 6 maj 1892 — var
emellertid totalintrycket uppfriskande,
lifskraftig! och gladt, mycket gladt.
Jag vill i dessa rader söka att träffa den
nya salongens fysionomi, hvad den har
mest karakteristiskt. Jag kommer därvid att
förbigå en hel del i och för sig förträffliga
saker, hvilka det oaktadt ej förläna något
visst utmärkande drag åt utställningen i dess
helhet, och antecknar grupper eller enskilda
konstverk endast då, när de genom sina
egenskaper eller genom sin mängd lyckas
sätta en viss prägel på detta års Salon de
Champ de Mars.
Hvad som i första rummet bör
anmärkas, är den nya salongens insikt om den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
