Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konst - Bref om konst. Intryck och reflexioner. Af G. Pauli. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 280 —
vikt, som ligger på att fördelaktigt presentera
de respektive arbetena. Detta har gått så
långt, att en plafondmålning — af Weertz
— verkligen placerats i taket och icke i
likhet med Flamengs på gamla salongen,
som blifvit hängd likt en vanlig väggmålning,
hvilket naturligtvis gör det alldeles
omöjligt att uppfatta och njuta af densamma.
Hvarje konstnär — om han utställer flera
arbeten — har dessa samlade i grupp. I
regeln är detta fördelaktigt. Dessutom sitta
taflorna endast två i höjd, ofta nog blott en,
och ej som i Champs élysées, där jag såg
ända till tre dukar af respektabla
dimensioner hängda den ena öfver den andra.
I allmänhet utställas mindre taflor — de
större äro snart räknade; och skizzer och
studier synas lika mycket berättiga till
inträde vid denna exposition som ett minutiöst
utförande. Ja, en ung målare — Picard —
har fem olika studier efter samma
kvinnomodell. — Jag har ofvan anmärkt skillnaden
mellan konsten på den gamla och den nya
salongen. Denna skillnad kan ytterligare
preciseras sålunda: på det ena stället kan
man undvara, på det andra måste man
oupphörligt ta sin tillflykt till katalogen.
N.u måste god konst verka uteslutande
genom sina egna medel och får ej kräfva
som en nödvändighet för att blifva förstådd
en enda upplysande bokstaf, ingen titel, ej
ens signatur; genom form eller genom färg
och endast härigenom är det, som ett alster
af bildande konst skall väcka den sensation,
som därmed åsyftats. Rikedomen på
konstverk, som lyckas häri, är det sotn
karakteriserar den nya salongen och skiljer den
från den gamla.
Af större dukar finner jag ytterst få. Puvis
de Chavannes, Delance, Weertz (plafond),
ett par till — det är allt. För anordningens
utseende skulle jag önskat flera, både som
arkitektoniskt afbrott och som hvilopunkter
från de oändliga små dukarna, men jag vill
dock ej alltför mycket insistera därpå, då
jag af erfarenhet vet, huru ytterst sällan stora
dukar äro roliga att skåda.
Puvis de Chavannes exponerar en större
dekorativ målning, kallad »Vintern»,
pendang-till hans »sommar» i Hotel de Ville. Under
det »sommaren» är hållen i varmare gulaktig
ton, går »vintern» i gråblått och violett. Bland
denne mästares arbeten står detta ingalunda
främst; där sätter jag fortfarande hans
»Genoveva» (Panteon) och »Musernas heliga skog»
(Lyon), men bland målningarna på Champ
de Mars är det dock ett af de få konstverk,
som nå hvad jag ville kalla stor stil. Hvad
uppfattningen af själfva ämnet angår, så ter
sig vintern för oss nordbor på helt annat sätt;
för oss är vintern på långa sträckor i högan
nord en kraft, som väcker lif, rörelse och
verksamhet, och ej, som här, en negation
blott af sommarens förtrollande behag. Nu,
som alltid, når Puvis sitt mål genom att
förenkla naturens former, genom att taga med
endast det, som bidrager till det intryck
han åsyftar. Alla detaljer — ofta så frestande
ur pittoresk synpunkt men lika ofta
försvagande hufvudintrycket — äro med
konstnärlig takt uppoffrade, och i denna konst —
uppoffrandets stora och svåra konst — vet
jag ingen nu lefvande mästare, som är hans
öfverman, om ens hans like!
Hans dekoration är — nu som alltid —
hållen i smultna toner, lämpade för en
arkitektur med låg relief. Men på samma
gång hans dekoration aldrig tar bort
intrycket af en väggs fasthet och plan, så
modellerar han inom den gifna matta tonen
med fyllighet och kraft och med bestämda
skuggor och dagrar — detta senare i
motsats till Botticelli och hans skola.
Det är eget med denne Puvis: alla
riktningar hafva bruk för hans konstnärskap
— ifrån de gamle, ifrån akademisterna till
impressionisterna, symbolisterna och
synte-tisterna. Ja, i de estetiska reglerna för
själfva ’Rose & Croix’ ser jag hans konst
upptagen som ett af mönstren!
Raffaelli. Hans teknik är den rikaste,
mångsidigaste, ger största möjlighet att
uttrycka det vidsträcktaste område af känslor
och intryck. Han är par préférence
utkanternas dramaturg; med hur enkla ämnen
han nöjer sig, griper han alltid det
mänskliga däri på ett sådant sätt, att man känner
hela hemskheten i det drama, som utspelas
under namn af kampen för tillvaron.
Jag vet ej, om jag är den förste, som säger
det: men mig synes, att Raffaellis konst har
nära frändskap med Millets, och detta fastän
den ene skildrar bonden och den andre en
stor stads bebyggare.
Han sätt att omskrifva sina figurer och
andra föremål med konturer är, äfven det,
i yttre tekniskt hänseende en likhet med
den store mästaren från Barbizon.
Raffaelli använder baksidan af duken lika
ofta som rätsidan; papp, akvarellfärg, pastell
och kol om hvartannat; ömsom målar han
pastost, ömsom transparent, stundom för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
