Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konst - Bref om konst. Intryck och reflexioner. Af G. Pauli. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 284 —
af en sofvande kvinna har han åstadkommit
en klenod af fin kolorit med ett minimum
af palettfärg.
Hemligheten i allt detta är helt enkelt
den, att Zorn är begåfvad med ett sinne för
valörerna — en färgtons större eller mindre
ljusstyrka i förhållande till sina grannar -—
samt för dessa toners relativa kyla och
värme, i en grad som man blott sällan
påträffar och som gör att han med svart och
hvitt kan åstadkomma mera kolorit än
andra med rödt, blått och gult.
Penselföringen är briljant men summarisk, och det
är tydligt, att Zorn sträfvar att med ett enda
penseltag uttrycka det, hvartill andra skulle
behöfva hundrade. Detta har klandrats, men
för mig är ett sådant sträfvande af rent
artistisk natur, och mig synes det alltid vara
en förtjänst, om man kan nå stora
resultat med ringa medel.
Midt emot Zorn — och utgörande den
andra långväggens prydnad —• hänga studier
af Picard. Studier, men hvilka studier af en
och samma kvinnomodell i olika ställningar!
Det är hon framifrån, hon från sidan, ho7i
från ryggen! Uppgiften är i dessa studier
en heit annan än i föregående målares
arbeten, där den omgifvande luften och den
lifliga, spelande belysningen upplöste hvarje
kontur: det är i den prerafaeli tiska och
ändock så äkta parisiska profileringen som
denne Picard söker sitt ideal. Karnationen —
åstadkommen med ett minimum af färg —
är både djup och rik mot den kraftiga
bakgrunden ; modelleringen — i platt ljus — är
fyllig, och konturen, sträng som en »gammal
mästares», är dock mjuk som — jag vore
frestad säga — naturen själf, — om
»naturen själf» vore något som existerade.
På Champ de Mars, som på hvarje
modern konstutställning, vimlar det af landskap.
De förnämsta bland dessa synas mig vara
Sisleys och Lebourgs jämte Boudins. Den
förstnämnde älskar den strålande solen, som
badar vår jord i skimrande ljus, medan
Boudins drar en slöja af silfverskir öfver
ljuskällan. Båda äro blonda i koloriten men
skilja sig alldeles i tekniken. Den förre
sönderdelar, den senare blandar sina
färger. Lebourg är en sträfvande konstnär af
åtskillig likhet med vår Ekström. — Han har
förut smakat af oljefärg — om än god sådan,
men i dessa sista utställda arbeten har han
lyckats alldeles immaterialisera färgen.
Någon brist på porträtt kan man ej heller
påstå att den nya salongen lider af — tvärt
om: vid hvarje steg en general, en abbé,
en advokat, en »bourgeois» eller en »grande
■dante» — och lika visst vill jag påstå, att
jag ej funnit ett enda porträtt, som fyllt
de fordringar jag ställer på ett sådant. Och
i mitt sökande efter ett dylikt har jag tänkt
med saknad på Werenskiolds »Grieg». —
En skizz, om än aldrig så snabb, af denna
konstutställnings fysionomi, skulle ej vara
lyckad, om jag uteslöt ett så förhärskande
drag som behandlingen af Kristusfiguren.
Montenard har satt honom i solglöden på
kanten af en brunn, De la Touche låter
honom stå upp vid det bord, där han håller
sin sista måltid; Lhermitte kallar honom »De
fattigas vän», där han gästar ett bondehem,
Dinet har korsfäst honom midt i ett
fyrverkeri af blomsterfärger, och Béraud
framställer nedtagandet från korset, planteradt på
höjderna vid Montmartre. Alltsedan Udhe med
innerlighet och öfvertygelse gaf oss en Kristus,
som man verkligen kunde tro på, har den ene
möderne målaren efter den andre ansett sig
kunna ostraffadt vidröra den heliga berättelsen.
Blanche har draperat honom i ett
japane-siskt stoff med en vanlig buffet som
bakgrund till en diner i ett borgerligt pariserhem,
och Frappa har målat Getsemane, samtidigt
med att han signerat en pierrot och en
grisett. Ingen — äfven den slipprigaste
cocotte-målare — aktar för rof att lägga
händerna på denna allvarliga gestalt, och
Béraud tyckes verkligen hafva för afsikt —
som Le Figaro uttryckte sig — att
promenera omkring med Kristus som en annan
storfurste på alla dessa kända pariserlokaler,
brasserier och baler, hvilka gifvit honom
stoff till så många taflor. Kristus har blifvit
en händelse för dagen — en actualité.
Bland den nyaste strömningens — Rose
& Croix — representanter vill jag anteckna
belgaren Frédéric, som kallar sin triptyk
»Folket skall en gång se solen gå upp».
Han syndar i form, han syndar i färg —
men den som mycket älskat, honom
varder mycket förlåtet. Den högra bilden i
denna triptyk —- där den efterlängtade solen
bryter fram -— ger mig vårens gudomliga
fägring och skära ljuflighet. Jag har dock
känt framför denna duk — hvad som så sällan
händer mig framför alster af bildande konst
— något vått i ögonvrån, framkalladt af en
rörelse, liknande den som darrar i den
bekanta melodien »Minns du förr, hur oskyldig
och glad — — —».
Tecknaren Schwabe är också ’Rose &
Croix’. Ett helt kapitel borde egentligen
ägnas åt denne symbolists teckningar, som
skola illustrera en snart utkommande
upplaga af Zolas »Le Réve». En symbolist,
som tolkar Zola! Det låter som en paradox
men är likafullt en sanning. Fantasi, stil-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
