Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kalevala och den finska konsten. Till Axel Galléns triptyk ur Aino-myten. Af Per Spicax
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af en djupare, verkligt finsk och originell
uppfattning. Ty det har dragit ut till
nuvarande tid, innan det inåtvända och
slutna folket, genom talanger hvilka det
fostrat själf, småningom fått sitt eget
skaplynne prägladt på sin egen konst.
Efter Sjöstrand ha bildhuggarne
Ta-kanen, Vallgren och Stigell med delvis
mycket lyckliga grepp format
sagofigurerna i marmor, gips och metall, men
Gallén är den förste, och tills vidare den
ende, af våra målare, som tagit upp
Ekmans stora ofulländade värf och
verkligen fördjupat sig i den finska
mytologien. Edelfelt har gjort briljanta
illustrationer till Kanteletar, men det rent
folkliga ämnet har aldrig fängslat honom
så, som det gjort med Gallén.
Sedan barndomen svärmande för
Kalevala och det folkligt egendomliga,
dokumenterade han sig strax vid sin första
debut på Parisersalongen 1885 som finsk
folklifsskildrare med sin tafla »Käringen
och katten». Sedermera har hans
produktion uteslutande gått i den då redan
angifna riktningen. På salongerna 1888
och 89 hade han sina taflor »Folklif» och
»Den första lektionen» — tvenne nya bevis
på hvartåt hans håg och sympati låg.
Redan som elev i Konstföreningens
ritskola gjorde han illustrationer och skisser
till Ainosagan, men först 1889 grep han
sig an med deras utförande på allvar.
Samma sommar företog han nämligen
sin första resa uppåt Kalevalas vagga i
Lönnrots spår. Han gjorde sällskap dit
med en god vän, den svenske målaren
grefve Louis Sparre, hvilken också håller
pä att göra sig ett erkändt namn som
skildrare af finskt folklif, så svensk
parisare han än till börd och uppfostran är.
Där uppe i den höga Karelska norden
togs Gallén helt fången af de dystra
mo-arnas djupa poesi och dess bebyggares
ursprunglighet och egendomlighet. Sedan
dess har hans fantasi så godt som
uteslutande lefvat Kalevalalif, och hans
skissböcker äro till bräddarna fyllda af
originalmotiv frän de finska sagohjältarnes
— 97 —
vagga, där folket ännu i dag sjunger runor
och bär sina färgrika dräkter som för sekler
tillbaka, där det fornfinska pörtet ännu
röker och där det bär prägeln af en
åldrig kultur, som glömt sig kvar,
skyddad af skogarna mot den banaliserande
moderna.
Under vintern utställde han tre stora
skisser till sitt triptykon ur Ainomyten,
väckte uppseende med dem och fick
dem sålda t. o. m. i kopior. Strax
därefter mottog han af finska staten en
beställning på en monumental tafla med
samma ämne.
Fastän han våren 1890 genom sin tafla
»Sårfeber», utställd på den nya Salongen
å Marsfältet i Paris, nådde äran att bli
invald till associé i samma utställning,
flydde han åter igen den moderna
civilisationen och drog sig med sin unga hustru
upp till Kalevalas skogsbygder för att
komplettera sina studier till Aino-taflan
på ort och ställe, där myten kan tänkas
passerad. Men först två år efter
beställningen levererade han sitt triptykon till
staten, fullständigt, i en af honom själf
efter karelska motiv komponerad vacker
och originell ram. Det har nyligen varit
utställdt i Helsingfors, och kritiken har
stått en smula rådvill inför den unge
konstnärens djärfva och kraftiga fantasi.
I alla fall är Galléns triptykon ur
Ainomyten ett af de mest betydande inläggen
i den nationella konsten, som vår
konsthistoria har att annotera. I vår kommer
den stora taflan att på marsfältet pröfva,
om det franska konstsinnet är lika villigt
att erkänna sin upphofsmans förtjänster
som vi patrioter här hemma.
Galléns triptykon framställer som ofta
sagdt Kalevalas myt om den unga Aino,
Foukahainens syster, som denne
egenmäktigt lofvat bort till hustru åt den
gamle mästersångaren Väinämöinen, för
att rädda sitt lif vid en olycklig
sångar-täflan med den oöfverträfflige vise.
Taflan mest till vänster föreställer
Väinä-möinens frieri; i Collans öfversättning
lyder sången:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
