- Project Runeberg -  Ord och Bild / Första årgången. 1892 /
300

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Form och färg. Af Helena Nyblom

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

300

upptäckt verkat berusande på
konstnärerna, likasom våren verkar på oss alla,
då vi efter att lång tid hafva suttit
inspärrade i stängda rum första gången
åter få storma ut i den milda vårluften,
i solsken och regn mellan blomstrande
träd och buskar.

Ända in till våra dagar har ali
målning varit så godt som ateliermålning,
där det koncentrerade, ofta kyliga ljuset
gaf alla föremål en jämn likartad
belysning.

För porträtten, hvilkas uppgift är
att återgifva personligheten, kommer
nog rumsbelysningen alltid att förblifva
den, som helst sökes af konstnärerna,
emedan det oroliga inflytandet af
solfläckar, skugga från blad och grenar i
fria luften, nog kan göra en pittoresk
verkan men tillika frambringar något
oroligt, som leder uppmärksamheten frän
taflans hufvuduppgift, personligheten. —
Men med landskapsmålarne är det en
annan sak. Huru skulle de egentligen
kunna måla om icke i naturen?
Visserligen hafva nog alla samvetsgranna
landskapsmålare alltid gjort sina studier i
naturen men därefter under vintern målat
taflorna hemma efter studier, — och hur
bra ett sådant landskap, måladt i
ateli-eren än är, så gör det dock samma
intryck som ett porträtt, hvilket är
påbörjadt efter modell men fullbordadt
efter mannequin.

Det är så kort tid sedan målarne
begynt att som regel måla ute, att det
icke är underligt, att hvad som mest
frapperat dem är ljus och färgeffekt. —
I denna oupphörliga skiftning af ljus och
skugga finns en outtömlig poesi af nästan
musikalisk verkan (ej underligt, att man
talar om »tonerna» i ett landskap), som
lockar och manar målarne att låta fånga sig.

Dessa skiftande stämningar, dä dagen
öfvergår till skymning och skymning
till natt, hafva tilltalat vår moderna,
grubblande nutid på ett nytt sätt. Vid
denna tid på dygnet, då ljuset aftager
i styrka, upphöra de otaliga, små de-

taljerna att göra sig gällande; färger och
skuggor verka i stora massor, konturerna
aftaga i styrka och tydlighet, och allt
uppgår i en totalverkan, som man helst
skulle vilja gripa och återgifva
ögonblickligen.

Men icke blott skymningsmåleriet utan
landskapsmåleriet i sin helhet har fått
en alldeles ny karakter, alltsedan
landskapsmålarne börjat att endast måla
hvad de se och icke allt hvad de veta.

Huru väl t. ex. en person än känner
de olika trädarterna, måste han dock
förundra sig öfver, huru kort det afstånd
behöfver vara, då han icke längre ser
vare sig grenar eller blad utan blott
totallinierna och färgmassorna.

Formen säger honom ännu, att det
är en ek, en lönn, en pil — men
detaljerna äro försvunna, och det är just dessa
osynliga detaljer, som landskapsmålarne
förr dock togo med, hvilka frambragte
målningar, som icke gjorde samma
verkan som naturen själf.

Denna grundprincip, att blott måla
hvad man ser, måste absolut vara sann,
men en annan sak är, att man målar
bättre hvad man ser, när man vet hvad
man ser, då man med andra ord
studerat föremålen och kan teckna dem.

Teckningen är den andra sidan af
konsten — man kan också kalla den
den första —, som nu för tiden trädt
betänkligt i bakgrunden på grund af
färgens triumfer. Naturen har allt, både
form och färg, men att formen är
utgångspunkten bevisar den
omständigheten, att man icke kan tänka sig något
föremål utan en bestämd gräns, utan
konturer, om man så må säga, hvaremot
färgen är något tillfälligt och
växlande. Samma människoansikte, som ena
dagen är blekt af sorg, en annan dag
blomstrande af glädjens friskhet, har dock
ständigt samma form. Formen är
karakteren, grundvillkoret för existensen.
Färgen är en yttre dräkt, som kan
bytas om och försvinna — icke därför
mindre bedårande och intressant.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:39:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1892/0336.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free