Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Form och färg. Af Helena Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af att alla taflor, som hängas upp eller
målas på väggen, böra hafva en viss
dekorativ skönhet; ty den tafla, som först
kan uppfattas, när man står med näsan
inpå den, kläder icke sin plats. Ju
enklare och väsentligare linierna i en målning
äro. ju mer tilltalande för ögat hela
»mönstret» ter sig, dess mindre fort tröttnar
man pä den, ämnet må nu vara hvilket
som helst.
Däri ligger nog också hemligheten af
att en bergskedjas, en pinies eller
barrskogs linier oupphörligt draga blicken
till sig. Det finnes sä mycket i
naturen, som är förtjusande men som icke
kan målas just därför, att det behöfver
ses ute i massa för att verka, men icke
gör verkan på en liten tafla. Så t. ex.
starkt solsken midt på dagen mellan
sakta fläktande löfverk. Få ting i
världen kunna vara vackrare än denna lek
af millioner solstänk och skuggfläckar,
men få ting äro så omöjliga, så föga
måleriska att måla. — Som experiment
kunna ju sådana studier göras, men de
verka alltid oroligt just af brist på den
liniernas begränsning, som gifver helhet
åt taflan.
Det gäller i målarkonsten, liksom i
ali konst, att man icke skall taga allt
med, som man ser. Här kommer det
också an på att kunna välja det rätta.
Emellertid är det ett faktum, att den
största attraktionen för de flesta unga
mälare ligger i »färgverkan». De längta
så mycket efter att komma till denna
del af konsten, som innehåller så mycken
charme, att de skynda på med eller
alldeles försumma teckningen.
Det påminner mig ofta om min
barndom, när vi i en fart kluttrade ihop en
teckning för att sedan få tag i färglådan,
där i synnerhet »vackra färgen», som vi
kallade zinobern, lockade oss genom sin
eklatanta prakt. Samma färgtrånad är
det, som vår moderna musik i synnerhet
vill tillfredsställa, i det att underliga
harmonier och klangverkningar utgöra målet
för de flesta musikaliska försök, hvaremot
de icke alltid äro så särdeles rika på
idéer och melodi.
Naturligtvis ligger det i hela denna
reaktion mot en föregående konstperiod
en naturlig utveckling. Färgens poesi
har så länge blifvit glömd och
försummad och har så många nya
möjligheter för sig, att det behöfves tid för
att härvidlag eröfra nya områden, nya
medel för att uttrycka nya tankar. Allt
detta är godt och väl, men det skadar
icke att påminna om, att likasom i
musiken harmonierna icke äro de allena
bestämmande — man kan glädja sig åt
en melodi men icke åt en
osammanhängande ackordföljd —, så är färgen i
måleriet icke det afgörande, nej, i och
för sig af otillfredsställande verkan, om
den ej har ett djupt studium af formen
och karakteren till grund.
Huru detta studium skall tillgå för att
få nybörjare i så nära och oupphörlig
förbindelse med naturen som möjligt,
det få konstnärerna själfva afgöra, när
de blott komma till det resultat, att
de endast måla hvad de se, men också
fullkomligt känna och veta hvad de se
och kunna teckna det, innan de måla
det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
