Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Moltkes lefnadssaga. Af A. Hammarskiöld. Med 10 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3:
sig för stor åskådlighet, på samma gång
de vittna om författarens stora och fina
observationsförmåga.
V.
Under sin vistelse i Turkiet var Moltke
för första gången i elden; han var
nämligen 1839 rådgifvare åt Hafiz pascha,
som kommenderade den mot egypterna
opererande turkiska hären. Det var mot
Moltkes råd, som Hafiz levererade slaget
vid Nisib. Detta hindrade dock icke
Moltke att göra sitt bästa för att
förskaffa turkarne segern, men hans
ansträngningar voro som bekant fåfänga.
För hans framtida ställning hade vistelsen
i Turkiet varit i hög grad betydelsefull;
den hade nämligen riktat hans
kunskapsförråd, vidgat hans erfarenhet, skärpt
hans intelligens och militära blick. Men
framför allt hade den gagnat honom
genom att utveckla hans af naturen stora
takt att umgås med och behandla
människor.
Den 27 december 1839 återkom han
efter ungefär fyra års frånvaro till Berlin
och emottog genast såsom ett bevis af
konungens tillfredsställelse orden »Pour
le mérite», hvilken dekoration hvarje
preussisk officer anser för en af de
ärofullaste bland de belöningar, som kunna
gifvas en krigare, emedan den aldrig ges
ät andra än åt män af verklig förtjänst.
1841 förlofvade han sig med sin systers
styfdotter Marie Burt. På sin
bröllopsdag den 20 april 1842 mottog han
underrättelse om att konungen utnämnt
honom till major vid generalstaben. Ären
1845—46 vistades han i Rom såsom
adjutant åt den sjuke prins Henrik af
Preussen. Det var under denna vistelse,
som han utarbetade sin berömda karta
öfver Roms omnejd, hvilken af italienarne
själfva erkännes såsom den officiella kartan
öfver denna trakt. Efter prins Henriks
död fick Moltke anställning vid 8:e
armékårens stab, som låg i Koblenz. 1848
vardt han chef för 4:e armékårens
generalstab, och såsom sådan kom han att
stanna sju år i Magdeburg. 1848 års
oroligheter ingåfvo honom så stor
misströstan om Preussens och Tysklands
politiska framtid, att han allvarsamt tänkte
på att lämna krigstjänsten och draga
sig undan till privatlifvet. Han
avancerade emellertid efter hand vidare. Vid
56 års ålder blef han generalmajor. På.
kronprins Fredrik Vilhelms resa till
Ryssland 1856 beledsagade Moltke honom i
egenskap af förste adjutant. I ett af
sina bref om denna resa säger han om
Ryssland följande märkliga ord: »Man
har sagt, att det omätliga riket vid
tilltagande befolkning måste sönderfalla.
Men af detsamma kan ingen del bestå
utan de andra, det skogrika norden icke
utan det sädesrika södern, den industriella
midten icke utan dessa bägge, det inre
landet icke utan kustlandet eller utan
Wolgas 400 mil långa vattenväg.» På
kronprinsens friarefärd till England var
Moltke honom äfven följaktig. Under
hemvägen besökte de Paris och voro
Napoleon III:s gäster. Äfven öfver denna
vistelse har Moltke lämnat utmärkta
skildringar. Kejsarinnan Eugenie lade märke
till hans tystlåtenhet men också till att
han var en stor observatör, och detta
ehuru hon ej kände till, hvilka utmärkta
beskrifningar han gaf öfver hennes och
hofdamernas toiletter. Det ser ut, som
otn Moltke redan nu fått syn på det
andra kejsardömets svaghet. Han har
också genomskådat Napoleon III, om
hvilken han fäller det berömda yttrandet:
rJian är kejsare, men icke konung.%
VI.
Den 23 oktober 1857 öfvertog prins
Vilhelm af Preussen pä grund af sin
kunglige broders sjukdom regeringen, och
egendomligt nog vardt Moltke sex dagar
därefter tillförordnad chef för den stora
generalstaben. Den furste, som Moltke
några år senare genom sitt fältherresnille
skulle göra till den mäktigaste af Europas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
