Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Moltkes lefnadssaga. Af A. Hammarskiöld. Med 10 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 3i8 -
Gud skall ej neka Eder sin tröst i Eder
djupa smärta.
Eder trofaste, tillgifne, tacksamme konung
Vilhelm.»
Då grefve Moltke själf kvällen den 24
april 1891, sedan han hastigt insjuknat,
kände döden nalkas, vände han, säger
hans brorson, med en lätt böjning
hufvudet mot väggen, där den af
palmkvistar omgifna bilden af hans aflidna
hustru hängde, »och under det hans ögon,
redan omhöljda af dödens skugga, tycktes
söka dragen af hans trogna
följeslaga-rinna från fjärran tid, gick hans själ stilla
och fridfullt bort.»
Skalden O. von Redwitz skref år 1871
ett poem, i hvilket han uttryckte sin
beundran för Moltke. Det är högst
intressant att se, huru denne, midt under
segerns hänförelse, dömer om dess
orsaker, och hvilket - mästerskap den store
härföraren ådagalägger äfven i konsten att
föra pennan. Hans svar till v. Redwitz
är af följande lydelse:
»Diktaren har rätt att vara slösaktig. Han
gifver med fulla händer diamanter och
pärlor, himmelens stjärnor och jordens blommor,
och lika frikostig kan han vara med sitt
beröm. I denna anda tyder jag edert poem,
i hvilket ni ställer mig i bredd med
forntidens yppersta män. Men dessa voro äfven
stora i olyckan, och företrädesvis stora i
denna. Vi hafva endast haft framgångar.
Man må kalla det lycka, tillfällighet, Guds
skickelse, ty människorna allena förmå icke
att bestämma tingens gång, och så stora
resultaten än äro, som vi tillkämpat oss, så
äro de dock en följd af omständigheter,
hvilka vi hvarken kunna åstadkomma eller
behärska. Den gode men olycklige påfven
Adrian VI lät på sin grafsten rista följande
ord: »Hvilken skillnad göra icke de olika
tiderna i de bästa människors handlingar!»
Mot omständigheternas oöfvervinneliga makt
har äfven den tappraste ofta lidit skeppsbrott,
under det att mången mindre tapper blifvit
af samma makt införd i den lugna hamnen.
Om jag af sådana skäl, och icke af falsk
eller fåfäng blygsamhet, måste tillbakavisa
en god del af det beröm, som blifvit mig
ägnadt, så är jag dock icke utan känsla
därför, eftersom en dikt såsom eder måste
öfverlefva minnesvårdar af sten och brons.»
Af dessa ord kan förstås, hvarför
Moltke alltid varit sä anspråkslös och
ödmjuk äfven under den mest lysande
delen af sin ärorika lefnad. Han var
också en djupt religiös personlighet, en
verkligt from man. Efter sin hustrus död
använde han hennes exemplar af den
Heliga skrift. Boken låg alltid på hans
arbetsbord ellerhans nattduksborcl. Mellan
bladen hade han lagt en liten fotografi
af den aflidna. På det rena bladet
framför texten hade han uppskrifvit flera
bibelspråk. Det första var: »Min nåd är
dig nog, ty min kraft fullkomnas i
svaghet.» Betecknande var det sista: »Herrens
kraft är mäktig i de svaga.»
Men att i religionen anden för honom
gällde mer än bokstafven, kan man se af
hans »Tröstetankar öfver det jordiska
lifvet och tillförsikt om ett evigt lif». Ur
denna uppsats anföra vi följande:
»Förnuftet är fullkomligt suveränt, det
erkänner ingen myndighet öfver sig; intet våld,
icke ens vi själfva, kunna tvinga det att
antaga såsom orätt, hvad det erkänt såsorn
rätt!
E puré si muovel
Den tänkande anden sväfvar genom de
lysande stjärnornas ändlösa fjärran, han kastar
ut sänklodet i det obetydligaste lifs
outgrundliga djup; ingenstädes finner han gränser
men öfverallt rättesnöret, den gudomliga
tankens omedelbara uttryck.
Stenen faller på Sirius efter samma
tyngdlag som på jorden; för planeternas afstånd,
elementens kemiska blandning ligga
aritme-triska förhållanden till grund, och öfverallt
gifva samma orsaker samma verkan.
Ingenstädes godtycklighet i naturen, öfverallt lag.
Visserligen mäktar förnuftet icke fatta
tingens ursprung, men ingenstädes motsäger
det regeln, som leder alla. Förnuft och
världsordning äro enahanda; de måste vara
af samma ursprung.
Äfven om ofullkomligheten i allt skapadt
leder förnuftet på vägar, som föra bort från
sanningen, så är sanning dock dess enda mål.
Så kommer förnuftet visserligen i
motsägelse med många vördnadsbjudande
traditioner. Det reser sig emot underverket,
»trons käraste barn»; det kan icke öfvertygas,
att allmakten, för att nå sina mål, i
enskilda fall skulle behöfva upphäfva naturens
lagar, som styra denna i evighet. Dock rik-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
