- Project Runeberg -  Ord och Bild / Första årgången. 1892 /
327

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett problem. Af Jac. Ahrenberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

man fordom tjänat eller sysslat, inbragte
städse nya vinster af den oumbärliga,
glädjebringande bönan. Än större var
glädjen, om barn eller barnabarn kommo
»instickande» på helgdagarna med gåfvor
af mat, kläder och penningar.

Så förflöt lifvet här som ett urverk,
regelbundet, tyst, utan att dess safter
ödslades bort, utan att de sista krafterna
tömdes. Var det då under, att den
flämtande lifslågan här fick ny näring.
Sextio-åringen, som trälat, kanske svultit, som
trott sig stappla vid grafvens rand, tog
upp sig här igen, säg sin eftersommar,
såg år efter år förgå. Den ene
kosthållaren drog bort med sina hopsparade
medel, den ene föreståndaren efter den
andra tröttnade på att gräla med
myndigheterna om förbättringar, men hjonen
gingo kvar, hade det varmt, mådde i
den förpestade atmosfären »som gammalt
folk mår», och lefde de, som »vått brinner»,
men lefde ändå. leke ens de
smittosamma sjukdomarna togo på denna de
gamlas falang. Tyfus, koppor och andra
härjande krämpor, allt hade de haft någon
gång i sitt lif, nu voro de oantastliga,
alla de svaga hade dukat under i lifvets
strid, endast denna elitkår hade stått
ut i den hårda kampen. Andra vapen
måste mordängeln tillgripa mot dessa
sega lif.

När fattighusinspektionen var slut,
utmynnade alla yttranden, allt
meningsutbyte i de fruktansvärda orden: »Duger
inte, kommunen behöfver en ny rationellt
ordnad och välskött fattiggård på landet.»
Detta dunderslag väckte, oaktadt alla
kostnader, som voro en följd däraf,
bestämdt icke så mycken förargelse, förtret,
så mycket tal och onödigt ordbyte hos
kommunens fäder som hos hjonen.

Ty hjonen, som icke klagat eller
bråkat, som lefvat sig in i sina
förhållanden, funno det omänskligt och onödigt.
Omänskligt var det, att de, som förnött
sin skönaste ungdomstid i staden, som
kokat och bryggt i herrskapskök, passat
upp vid fina bjudningar, hvarje söndags-

eftermiddag öfversvämmat stadens gator
och esplanader, med ett ord varit riktiga
inskrifna stadsbor, nu på gamla dagar
skulle flyttas bort till landet, kanske få
bo med rama bönder — det var höjden
af omänsklighet. Aldrig skulle de få se
en likprocession — kom fru X. eller
fröken Y. till landet med glädjetributen!
Aldrig! Och onödigt var det, allt var
ju, som det ’borde vara — inte hade
hjonen klagat — hvad bråkade man för.
Aldrig fick det gamla goda vara som
det var, ständigt skulle det bytas och
ändras här i världen. Men ack — intet
hjälpte.

Knappast ett år hade förgått, och
ingeniören hade sin nya inrättning färdig.
Den stod ensam på en tallbacke vid
stranden af en lerig vik, en knapp half
mil från staden. Med sitt höga plank,
sin höga ventilations- och köksskorsten
såg den ut som en riktig fabrik, och alla
hjonen badades, desinficierades, kläddes
i nya kläder likartade som uniformer,
skildes åt efter kön och ålder,
klassificerades, numrerades och fördes enhvar
i sin afdelning, en afdelning på den ena
sidan, den andra på den andra sidan om
gården. Och gamla vänskapsband, som
hållit ihop i tiotal år, brusto, och gammalt
agg och ovänskap, som med dispyter
och gräl piggat upp en enformig
tillvaro, satt då och då det tungt rullande
blodet i nödig svallning, fick icke mera
tillfälle att vakna till lif. Och i de höga,
stora rummen med fönster som i en
kyrka gingo de gamla hjonen och sökte
skydd mot de moderna ventilationsrören,
som drogo (med en maximal hastighet
af tre meter i sekunden), så att friska
fläktar kändes i hvarje knut af rummet,
och voro rädda att gå till de gurneyska
lamell ugnarna, i hvilka ingen låga syntes,
voro svarta som likkistor men gåfvo en
helvetisk hetta, så att det ångade från
en, när man kom dem nära. Och hvilken
ordning härskade här sedan! Katten,
den hade att börja med dränkts på
kommunens bekostnad. Så måste man äta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:39:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1892/0363.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free