- Project Runeberg -  Ord och Bild / Första årgången. 1892 /
328

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett problem. Af Jac. Ahrenberg - Erinring. Efter Goethe. Af Karl Wåhlin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

364

på en gång, tvätta sig på en gång, lägga
sig på en gång och stiga upp på en
gång. Ack, allt hade man möjligen
kunnat lida och underkasta sig, men
frånvaron af det fria kaffedrickandet och
den oerhörda snyggheten — aldrig! —
Förr, i den gamla goda fattiggården, fick
man koka sitt eget kaffe i sin egen
gamla kaffepanna när som helst och hvar
som helst, men här — köket var i andra
änden af gården — hvad skulle man göra?
Gä dit den, som riskerade det! »Ordning
ska’ det vara», hette det där, och så fick
man gå igen samma väg man kommit
men utan kafife. — Ack, lifvet förlorade
sin enda krydda — kaffet — och sitt enda
behag — friheten. Och hvad arbete och
stök, hvad år och mödor, sjukdom och
plåga, tyfus, koppor, lunginflammation
och hvad de allt heta, dessa
människosläktets plågoris och befriare, icke fått
bukt med, det fick ordningen. När lifvet
icke mer bar något behag, har det äfven
mistat en stor del af sin motståndskraft.
Stukade af det myckna nya, af snyggheten
och ordningen, lade sig de en gång så
uthålliga och sega gamla på sitt
yttersta och föllo af som lofven om hösten.



Erinring.

Efter Goethe.

och i hjärtat vaknar åter
osägbart ett örat begär.

J^var gång rankan åter frodas,

’ uti fatet vinet sväller.
Hvar gång rosenstjälken blodas,
ali min ro försvunnen är.

Hvad jag gör och hvad jag låter,
öfver kinden tåren kväller,

Och jag grundar — och jag har det
svar, sora hjärtats fråga gäller,
ty i slika dagar var det
Doris fordom höll mig kär.

Karl Wåhlin.

Och klart var, att af den gamla
stammen snart nog ingen enda skulle finnas
kvar.

Vår ingeniör hade gripit verket an
med ärlig vilja, han hade velat slå ett
stort slag för humanitet, för
människovärde och människorätt — och han kände,
att han icke lyckats. Han hade lärt sig,
att hvarje lidande är individuellt, enhvar
måste själf tömma sin smärtas kalk.
Olyckan beror mindre af yttre
omständigheter än af inre själstillstånd.
Förnöjsamhet, om ock i ett fattighus, är
lycka. Han kände, huru litet man i det
hela kan göra för hvarandra, att man
endast varsamt får gripa in i sina
medmänniskors angelägenheter, äfven då de
synas mest hårresande. Han kände en
isande fläkt af seklets pessimism ila
genom sin friska ungdomliga själ.

Men nej, det kunde icke vara så, det
kunde aldrig i lifvet vara rätt! Och så
gjorde han upp sin kalkyl ä nyo, räknade
och beräknade, kalkylen slog in — de
fattiga lefde bättre, bodde bättre, åto
bättre, voro bättre klädda, det var det
problem, han skulle lösa, och han hade
gjort det.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:23:29 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1892/0364.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free