Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur - Percy Bysshe Shelley. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 357 —
och till det olyckliga misstaget i hans första
kärlekstragedi. Den inträffade samma år
som hans förvisning från universitetet.
Romantiken tog ut sin rätt: han var
sagoprinsen, som skulle befria prinsessan, eller
prosaiskt uttryckt: hon var en skolflicka på
16 år, som skref och begärde hans,
nittonåringens, hjälp; Harriet Westbrook var hennes
namn, hennes far var kafévärd, och
fadern-för-tryckaren ville sätta henne i skola — kan
tänka! Hon var systrarnas pensionskamrat
och hade varit mellanhand viel systrarnas
öfversändande af fickpengar till den
nödställde brodern.
Hon skulle räddas — det var en fråga
det! Och sättet, huru han skulle bli hennes
beskyddare, fann den unge svärmaren snart:
han skulle gifta sig med henne; och så rymde
de och vigde sig, aug. 1811, i Edinburg och
satte bo, dessa båda unga, utan erfarenhet,
utan mycken gemensamhet i sympatier,
utan någonting annat än de spröda band,
som förena ungdom med ungdom, när känslan
är föreningsbandet. Det var icke längre än
till 1814, icke fulla 3 år, som detta band
höll. Den, som bröt det, var Shelley. Äter
ställer sig en kvinna i hans väg, denna gång
intelligent lika väl som ung och vacker. Hon
hette Mary Godwin och var dotter till en
upplysningsfilosof, en filosof, som ville böta
världen med abstrakta rättighets- och
likhetsteorier och som Shelley beundrade och i
hvars hus han umgicks. Denna förening är
naturligtvis klandervärd från den synpunkt,
som ser ett äktenskap socialt eller som ett
kontrakt, hvars brytande ger ett slags helgd
åt hvarje löftesbrott och därmed också är
ödesdigert för hela den sociala mekanismen.
Må löftet äga bestånd, om också
personligheten går under, må kontraktet upprätthållas,
om också lyckan därigenom går förlorad,
säger t. ex. George Eliot i kvarnen vid Floss,
och denna moral torde också blifva
nödvändig att antaga för hvar och en, som
tänker djupare öfver mänskliga förhållanden.
Härvid kommer dock för detta äktenskap
en särskild omständighet till, nämligen att
Harriet väl kände och själf gått in pä Shelleys
åsikt om rättigheten, ja plikten att bryta en
förbindelse af äktenskapsnatur, när kärleken
icke längre gaf den djup och innerlighet.
Han förfor också öppet och gjorde sig icke
skyldig till något af dessa förräderier och
hemlighetsmakerier, som eljest, när en känsla
svalnar, äro så vanliga.
Sorgligt blef Harriets slut: år 1816 dränkte
hon sig. Om man också ger honom skulden
för att han bröt, har man därför icke rättighet
att göra honom ansvarig för denna utgång.
Han kunde icke förutse den, och det är
högst otroligt, att den var en följd af hennes
sorg öfver hans nya förhållande. Man bör
erinra sig, att Harriet umgicks med honom
och med sin efterträderska och att hon hade
inledt en ny förbindelse. För hvarje opartisk
skall hennes olyckliga beslut åtminstone ej
bedömas som direkt förorsakadt af honom.
Detta är som sagdt hans lifs tragedi. Vi
veta lyckligtvis, att detta tog honom sä djupt,
att han många år därefter i en dikt nämner
sig som en Kain med anledning däraf. Som
en följd häraf får man också betrakta den
dom, hvarigenom lordkanslern fråndömde
honom ali uppfostringsrättighet af hans barn,
en dom, hvilken, huru barbarisk den än må
förefalla oss, och huru djupt den än grof
sig in hos Shelley, endast lär ha utgjort ett
tillämpande af lagens bokstaf och tydliga
bud, hvarför lordkanslern näppeligen
förtjänar alla de bannor, han fått uppbära
därför.
Shelley hade under sitt första äktenskaps
tre år varit ett slags resepredikant för folkliga
frihetsidéer. I Irland, där han verkade för
katolikernas frigörelse, höra vi berättas om
sådana tilltag, som att han, stående på en
balkong, släpper ned broschyrer framför de
förbigåendes fötter eller packar in sina
broschyrer i vattentäta lådor, som han låter gå
till sjös. Nu slår han ned sina bopålar
utomlands, han ger ut Alastor, och därmed
börjar en period af större besinning och
andlig mognad, en period, där mästerverken
följa tätt på hvarandra, så att det enda året
1819 bevittnar tillkomsten af två sådana
storartade dikter som Den frigifne Prometeus
och dramat Cenci. Men ehuru mognare, är
han dock alltid en tankens och känslans man,
alltid den, som sätter allt på ett kort och
som ingenting fruktar, hvad andra människor
frukta — hvarken lidandet eller döden. »Han
söker, hvad vi alla vilja undgå — döden»,
säger fru Williams om honom. Anledningen
till detta uttalande är mera betecknande för
denna eldnatur än böcker af kommentarier.
En dag segla de tillsammans på
Spezzia-viken. Plötsligt stiger Shelley upp, ropande:
Skola vi lösa det stora mysteriet? — hvarmed
han menar att göra experimentet med att
dö, en helt enkel sak för honom, och så —
stjälper han båten. Fru Williams simmade i
land, Shelley följde exemplet, och den förra
utbrister med anledning af hans ord om den
stora gåtan: Ack han är själf den största
gåtan af alla!
Det är samma fru Williams, som Shelley
beundrar på sitt samtidigt glödande och
aflägsna sätt. Huru litet han kan fatta, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
