Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur - Adolf Törneros. Af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3öi —
lingen, att dessa snarare uttryckte sig med
en viss studentikos vårdslöshet än med denna
litterära stil, och till och med den af dem,
hvilken kanske har de mesta estetiska
beröringspunkter med Törneros, Livijn, är vida
klarare och nyktrare i sitt
framställningssätt.
Men detta första intryck modifieras snart.
Törneros blir själf med åren naturligare och
enklare, och man lär sig småningom att inse,
att äfven denna ordrika stil med alla sina
omskrifningar, liknelser och roliga och
öfverraskande vändningar har sina behag och en
egendomlig suggestiv kraft att väcka bilder
och stämning, och sålunda är verkligt
konstnärlig. Ja, till sist går det upp för en, att
det är en verklig språklig virtuos, som man
har framför sig, en virtuos, hvilkens
bravurnummer blott här och där vanställas af litet
gammalmodiga och öfverlastade sirater. Man
förstår, att dessa bref ej äro bref i vanlig
bemärkelse men fristående skildringar, och
man läser dem som en gammaldags och
treflig roman, eller snarare man liksom hör
dem berättas af någon gammal värderad och
originell släkting, som imponerar genom
sinnrikheten i sina infall och omfånget af sin
bildning men som framför allt är en dyrbar
genom det ömma, älskvärda och renhjärtade
i sitt väsen. Den engelske skalden och
kritikern Mathew Arnold har en gång i en dikt
talat om den ström af känslor, infall och
bilder, som under helg och hvardag
beständigt svallar genom våra sinnen — det är
denna inre känsloström, som aldrig sinar ut
hos Törneros och gifver hans ord en
egendomlig makt öfver vår fantasi.
Och dock, hvilket i yttre mening tomt lif
är det icke han berättar oss, en svensk lärds
torftiga lif i små villkor och med små
erfarenheter, utan händelser, utan stora lidelser
och utan stora sorger, ett arbetslif, ensamt
kryddadt af konst och spekulation, ensamt
förgylldt af drömmar. Törneros var född i
Eskilstuna 1794, och hans far, en humoristisk
organist och lotterikollektör, som spelade
bort alla sina inkomster, förefaller som en
romanfigur hos någon af de två författare,
som mest påverkat sonen, Sterne och Jean
Paul. Den unge Törneros uppväxtshistoria
är den typiskt svenska: den uppslukas af
lärdomsskolan och konditionerna. leke ens
den obligata informatorserotiken saknas!
Ynglingen blir student, gör som undervisare
bekantskap med tvenne svenska adelsfamiljer.
Ulfsparres på Ekhamn (vid Mälaren) och
Löwens på Sjösa (vid Nyköping), och det
är i dessa kretsar han vinner sina vänner
för lifvet, och lär sig älska de gamla svenska
herrgårdssätenas förfinade hjärtlighet och
otvungna sällskapslif — hans från barnsben
kräsna och aristokratiska natur får här sin
bestämmande sinnesriktning. När
korrespondensen begynner, är Törneros docent i latin
i Upsala, och under brefväxlingens gång blir
han först adjunkt, 1827, och så professor,
1832 —- det är alla data i denna ungkarls
enformiga kamtnarlif.
Brefven skildra nu dels den arbetstyngda
vinterexistensen i Upsala, dels ferierna med
deras sommarfärder till vännerna i Sörmland.
Två gånger taga dessa resor
sjumilapropor-tioner, och Törneros kuskar af ända till
—-Skåne, men i Köpenhamn slutar hans
»uppöfvade geografi». Detta är allt, Törneros
har att skildra, men med hvilken intensitet
är icke hvar dag genomlefvad, och hur har
brefskrifvare!! icke fått fram ali
stämningsvalör, som dessa simpla ämnen kunde
erbjuda! Särskildt slås man af
upsalaskild-ringarnas finhet och äkthet — de hafva vid
sidan af vår litteraturs många andra
behandlingar af samma ämne något
egendomligt omedelbart och djupsinnigt — det är de
arbetandes och de själfullas Upsala, som
Törneros skildrar, och där man igenkänner
allt intill lukten af punsch öfver roligheterna
och lukten af tobak öfver resonemangen.
Och i hundratals humoristiska interiörer får
man för sig 1820- och 1830-talets
universitetsstad och umgängeslifvet kring Geijer och
Atterbom — med skämt, musik och
samspråk. Man lefver enkelt och gammaldags;
när Geijer har fest med anledning af sin
historias tryckning, föra gästerna champagnen
med sig . . . Och termin knyter sig till termin
öfver staden på slätten med alla dess
studiemödor, med dagakarlsslit öfver böckerna,
men också med festdagar, rika på
andliga landvinningar, upptäckter och
fjärr-syner.
Lika ypperliga äro friluftsskildringarna från
sommaren, när Törneros i diligensens
filosofiskt betänksamma takt kuskar af till sina
vänner på landet eller till sin moder i
Eskilstuna. Det är landskapsbilder af en daggig
fägring. Särskildt äro några svenska
högsommarnätter tecknade med förunderlig
stämningsfullhet, »när trasten med sina
enformiga slag räknade fram sekunderna såsom
ett skogens lefvande nattur; — omärkligt
skred midnattsrodnaden åt öster, och
morgonen aflöste i tysthet aftonen på vakten.
I silfverrustning stod han snart öfver den
höga, glesa björklunden på höger om sjön
och såg ned i vattnet bredvid udden, och en
matt förgyllning glänste genom gläntorna
mellan träden».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
