Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur - En rumänsk skaldinna. Af Alfred Jensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
– 364 —
stad Bukarest den 14 nov. 1869. Redan
vid två och ett halft års ålder lärde hon sig
läsa, och vid fyllda åtta år talade hon icke
blott franska utan äfven tyska och engelska.
Detta ovanliga språksinne, som bland slaver
och rumäner i allmänhet synes vara mer
utveckladt än hos oss, tycktes särskildt inom
hennes släkt vara medfödt, likasom den
litterära begåfningen: hennes farfarsfar Tadeusz
Hvzdeu skref på polska, farfadern Alexander
Hizdey på ryska och hennes far på rumäniska.
Efter att hafva fått sin första utbildning i
en 4-klassig ^M-skola hade hon redan vid
11 år genomgått lyceet med högsta betyg
och samtidigt tagit pris vid
musikkonserva-toriet. Därpå flyttade hon med sin mor till
Paris, där hon någon tid gick i Collège
Sévigné. År t 886 aflade hon i Sorbonne
de båda examina såsom baccalauréat
ès-lettres (retorik och filosofi), genomgick i
Faculté des lettres kursen för högre examen
och studerade samtidigt målning och sång.
Två akademiska föredrag om hypotesen inom
logiken och om Herodots andra bok, dem
hon höll offentligt, vittnade fördelaktigt både
om hennes vetenskapliga beläsenhet och
mindre vanliga skarpsinne.
Trots det blomstrande utseendet bar hon
dock fröet till lungsot inom sig, och att
döma af hennes dikter, som fingo en allt
mer och mer elegisk stämning, synes hon
tidigt hafva anat, huru det skulle sluta. Dock
sörjde hon ej däröfver eller fruktade för
döden utan var resigneradt lugn och snarare
längtade efter förlossning. »Om vänskapen
— säger hon på ett ställe — vore
oegennyttig, skulle den helige Augustinus icke
hafva begråtit sin väns död utan tvärt om
gladt sig öfver sin väns lycka att hafva
fått utbyta en eländig jord mot paradisets
sällhet.»
Under ferierna sommaren 1888 återvände
hon från Paris till Bukarest, där hon
nedlades på den sjukbädd, hvarifrån hon ej mer
skulle uppstå. »Mitt fädernesland — sade
hon en af de senaste dagarna — är icke af
denna världen. Min himmelske Fader har
utsett mig till offer på jorden. Här nere
har jag bevarat ett minne af himmeln, och
jag stiger åter dit upp, höljd i mystärens
slöja. Jag har varit, jag har sett, jag har
hört. Lifvet, sådant det är, behagar mig
icke; under min flyktiga vandring har jag
lett; men allt, som omgifvit mig, har gjort
mig häpen och förstämd. Måtte mina
jordiska föräldrar välsignas för alla de
omsorger, de slösat på mig, men må de höra
upp att gråta öfver mig! Det moderna
lifvet var för trångt för min eldiga själs
hänförelse; jag kväfdes där; jag sökte de
stora, ljusa rymderna. Jag har återfunnit
dem och skall själf sväfva och stråla bland
odödligt leende själar».....
Endast 19 år gammal, utandades hon i
föräldrahemmet sin sista suck den 29 sept.
1888.
Det är icke utan djupt vemod man läser
hennes dikter, som lofvade så mycket och
som på hvarje rad vittna om en rik ande,
som brådmognat i människoerfarenhet, på
samma gång som den dock bibehöll barnets
skära oskuld. Hon hade en lätthet att skrifva,
som gränsade till det underbara. Redan vid
elfva års ålder hade hon, utan att föräldrarne
visste af det, dels på rumäniska, dels på
franska skrifvit små legender, barnsagor och
till och med lustspel. Hennes älsklingsplats
var kyrkogården vid det gamla klostret
Mihai-Voda i Bukarest (förvaringsrum för
statsarkivet), hvars idylliska skönhet och underliga
grafskrifter gåfvo flickans poetiska fantasi
riklig näring. Under märket »Camille Armand»
publicerade hon flera dikter, och hennes
förnämsta samling, som under titeln nBourgeons
d’Avrih (»april-knoppar») utgafs efter hennes
död, hade hon till största delen skrifvit redan
vid femton års ålder.
Ehuru hennes bildning var allt igenom
västerländsk och franskan hennes andra modersmål,
såsom förhållandet är inom de högre klasserna
i Rumänien, hvilka från Paris hämta sina
förebilder så i godt som ondt, var rumäniska
folkpoesien dock den källa, hvarur hennes bästa
poetiska skapelser flöto. Särskildt omskref
hon i modern form rumäniska dojnas}
folkliga visor af växlande innehåll, dock oftast
melankoliska och elegiska, i hvilka den
sjungande i diktens början anropar ett träd
(ek, valnöt, törnbuske o. s. v.) Ett exempel
på denna diktart må anföras:
Gröna blad af valnötsträdet!
Vinden, som omkring mig fläktar,
sänder mig med ängens väldoft
minnet af mitt hjärtas plåga.
Skämtande min älskling sitter
vid sin härd. Milt hjärta brister,
och med vindens sus min stämma
blandar sig i trädets grenar.
1 Om betydelsen af rumäniska ordet dojna
hafva meningarna varit mycket delade. Äldre
Moldau-filologer sökte härleda det af den, dan
(— Jupiter), donau, diana, doleo (sörja), dvojna
(dubbel == dubbelflöjt), doi (rumän. gud). Furst
Kantemir ansåg, att Doina var krigsguden hos de
gamla dacerna. Andra hafva ställt det i obevisligt
samband med litaviska dainas (klagovisor).
Slutligen har man tagit sin tillflykt till indiska dina
(religion, lag).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
