Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur - En rumänsk skaldinna. Af Alfred Jensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 366 -
ila fram under deras hopflätade grenar — då skall,
jag hoppas det, din bild te sig för mina ögon. Vi
skola samtala och lyssna till hvarandra, jag är viss
därpå. Farväl, siste representant för den antika
poesien! Ja, poesien försvinner»......
Af särskildt psykologiskt intresse är att
i hennes skrifter studera hennes uppfattning
af kärleken, något som gifvetvis ej kunde
vara främmande för hennes skaldiska
verksamhet, ehuru hon, så vidt man vet,
personligen gick alldeles oberörd däraf sin korta
lefnadsväg. Denna omständighet förklarar
också till god del, att hennes erotiska
diktning icke bär den omedelbara lyrikens prägel
utan var en mer reflekterande, ofta nästan
satirisk poesi. Allt hvad hon sett af
kärleken hos andra hade ingifvit henne afsmak
därför, påstår hon själf, och hon går mycket
strängt till doms öfver sitt köns svagaste
sidor: flärd, nyckfullhet och behagsjuka. »O
kvinnohjärta, outgrundliga, djupa gåta! Fylld
af himmelsk eld, är du dock mängd med
oren dy! Du, outrannsakeliga svalg, som ej
mätas kan! Fåfänga, obeständiga hjärta!»
»Ja», fortsätter hon i denna straffande dikt:
^koketteriet är det svaga könets krona.
Det medfödt är hos dig, du sediga matrona,
hos dig, du kojans mö, med dina kinder friska,
hos dig, du kurtisan, hvars blickar fräckhet hviska!
För det I lefven blott, beklagansvärda kvinnor!»
Gärna behandlar hon ämnen från
riddartiden och galanteriets tidehvarf på ett
skalk-aktigt sätt, men den fina satirens udd saknas
aldrig. Så t. ex. i den näpna dikten
»Solfjädern», där hon skildrar, huru den sköna
behagsjukt speglar sig och nervöst leker med
solfjädern, under det hon hör på hans bikter
och eder, som sluta med stulna kyssar och
hemliga möten. Och solfjädern, som såg
allt detta, måste stundom till straff slå henne
på de små fingerspetsarna.
Själf säger hon i en annan dikt, att hon
aldrig älskat och att hon rent ut skrattar åt
den s. k. kärleken. Ty hon ställer sina
fordringar mycket högt. I poemet »En kvinnas
önskan» förklarar hon, att hon, om hon vore
borgfru, långt ifrån att kvarhålla sin man,
skulle uppmana honom att draga ut i kamp
för något stort. Komme han segrande hem,
skulle hon lagerkransa honom; men stupade
han, skulle hon följa honom, och
»i den antika katedralen
vi skola hvila båda två
inunder samma häll af marmor
och med en sfinx där ofvanpå.»
Men huru mycket hon än för öfrigt låtsar
sig omottaglig för egen del, framträder dock
på flera ställen hennes sanna kvinnlighet, och
man får det intryck, att hon barnsligt leker
med en gnista, som, om hon lefvat längre,
kanske blossat upp i en förhärjande låga.
Så t. ex. den egendomliga dikten »Riddaren
och Döden». Grefve Eude rider en gång
i mörker och dimma. Han är en tapper
krigare, som i trettio år fyllt världen med sina
bragder men alltid varit omottaglig för
kärlek. I den mörka natten skrämmes hans häst
plötsligt vid åsynen af ett spöke; riddaren
spritter till ocn gör sig redo till tvekamp.
Vålnaden säger honom då, att han har att
kämpa med Döden. Den tappre antager
dock utmaningen. Döden yppar nu, att han
kanske skulle skonat hans lif, om riddaren
blott hade älskat en gång i sitt lif, och
låter honom därpå se bilden af den kvinna,
som Döden bestämt åt honom, om han
åtminstone före sin död känt ånger att icke
hafva älskat. Riddaren betraktar den sköna,
blir betagen i hennes fägring, och för första
gången glänsa bittra tårar under hans
ögonhår. Han faller på knä, men bilden
försvinner. Riddaren vänder sig då till Döden
och utbrister:
»O, Död, ditt byte tag! För hård är ej min lott:
att aldrig älskat ha — del är det största brott!»,
hvarpå han krossar sin lans och
pansarskjorta och villigt följer Döden till
skuggornas rike.
Och ännu kraftigare framträder hennes
längtan efter verklig kärlek i följande tragiska
bekännelse: »Hvarje människa har inom sig
förmågan att älska. Hon måste älska, ty
det är därför och därigenom hon lefver.
Men föremålen för denna kärlek äro olika:
den ene älskar guldet, den andre
vetenskapen ; den ene konsten, den andre nöjet.
Somliga — och just dem beklagar jag mest —
älska blott sig själfva. Huru många återstå
då i själfva värket, hvilka älska sina
medmänniskor: Och för dem, för detta lilla
fåtal utvalda, hvad återstår för dem att älska?
De, som icke kunna besvara denna kärlek,
skola icke heller förstå de förra, hvilka länge
sträfva och kämpa i öknen under sökande
efter ett bjärta, där de kunna utgjuta sitt eget
hjärtas öfverflöd. Men de skola aldrig finna
ett sådant. Somliga hjärtan skola krossas: de
dö; andra blifva slutna — det är jag».....
Såsom afslutning af denna enkla
lefnadsteckning må till sist följande
dagboksanteckning af hennes hand anföras, som, ställd i
samband med ofvanstående själsbekännelse,
gifver nyckeln till denna unga flickas rika,
gåtfulla karakter. Stycket heter:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
