Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur - Två ord om Hedda Gabler. Af Robinson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 369 —
Vid den tid, som först nämndes här — i
början af åttitalet —, då problemcyklerna
redan längesen begynt skocka sig likt
åskmoln kring Ibsens namn, cirkulerade i Sverige
ett bref från en af Norges mest uppburna
skriftställarinor, född danska. Ordalagen ha
numera undfallit mig. Tankegången var
emellertid denna: Henrik Ibsen vänder
kristendomens idealer mot kristendomen — i alla
händelser mot det s. k. kristna samhället,
mot de på sig själfva säkraste
handlings-och tankevanorna i hans eget land och i
hans egen tid.
Detta var ett slagord, hvilket i viss mån
hjälpte somliga att finna åtgången till
diktarens dramatiska värld.
Måttet visade sig öfverraskande
användbart äfven vid de mest olikartade
tillämpningar. leke blott passade det väl in på
stordåd och djupsinniga funderingar hos
skalden, såsom i hans Brand eller hans Julianus,
utan äfven på de skenbart anspråkslösaste
af hans figurer. Alltsammans blef så
småningom en liffull, varm och uttrycksrik värld.
Den gåtdiktande ironikern förlorade för
någon tid en del af sitt anseende som
obegriplig, och man började i stället — särdeles
bland oss svenskar — att högakta och vörda
honom som en sträng sedlighetens skald.
På senare år har man — efter hvad det
vill synas — tappat bort måttstocken igen.
Den fanns, exempelvis, icke kvar vid
framträdandet af ett för detta slags mätning
enkom lämpligt stycke: Vildanden.
Och numera måtte man rent af ha glömt
af, att det stora måttet någonsin funnits.
Men lägg det för en gång på den i etiskt
hänseende vanligen ofördelaktigt bedömda
dikten Hedda Gabler! De s. k. »intetsägande
bipersonerna» i stycket skola snart visa sig
hafva fått ny och helt olika färg mot förut
samt genom dem äfven hufvudpersonerna.
Man skall ej vidare vara tvungen att nöja
sig blott med det där iskalla intresset för
handlingens gång, intresset för: hur det
utsväfvande geniet Lövborg redan i tidiga
ungdomen lärer besmittat Heddas själfviska
sinnelag och vekliga inbillningsförmåga; hur
samma karakterslösa person på senare år
kommit att idka sitt »schöngeisterei» under ingifvelse
af en osjälfvisk kvinna samt nära nog
upprättats, i alla händelser haft lyckan att
verkligen producera någonting af värde; hur den
under tidén utdansade Hedda, som vid
något passande tillfälle vetat *skafifa sig en
medgörlig försörjare för. lifvet, nu emellertid
— af leda vid allt, som hon personligen
kommit i beröring med — företager sig att
plötsligen hämnas på Lövborg, på hans
Ord och bild, i:a årg.
väninna och till sist på sig själf, samt går
ur världen med en själfspeglande, lögnaktig
pose — — — —
Ty mera får man icke ur skådespelet; så
länge man nämligen tager herrar kritici till
föredömen och alldeles förbiser de godsinta
personerna i handlingen: Tesman, de båda
kvinnliga släktingarna, som varit hans
upp-fostrarinnor, samt fru Elvsted — allesamman
sådana människor, som genom anlag och
vanor nått den sinnesförfattning, i hvilken
det går lätt att glömma sig själf för andra.
Och mera får man icke ur skådespelet, så
länge man ur de öfrigas (Heddas, Lövborgs,
Bräcks) kvasiintelligenta hån ej gitter lyssna
fram någonting annat än hånet, icke tillika
den tröstlösa, ofullkomligt kväfda sorgen,
som emellertid är det mänskliga där.
Men det är ju icke alldeles oundvikligt
att läsa stycket så halft. Om man ville
använda på denna lektyr ett vanligt mått,
icke ett öfvermätt af skarpsinnighet — som
alltid blir »för mycket af det goda», äfven
när det gäller Ibsens arbeten —, så skulle
sannolikt enhvar kunna läsa det helt.
Det gifves, som bekant, bland
kristendomens idealer ett mera förbisedt men framför
andra oumbärligt — likt gräsen på marken,
af låg, ymnig växt men hvarförutan jorden
icke vore en plats, på hvilken vi kunde lefva.
Man kan för olika tillfällen gifva det ett
något olika namn. Låt oss tillsvidare kalla
det den naturliga hjälpsamheten, den
ovillkorliga, knappt medvetna välviljan för likar,
den i själfva sinnesbeskaffenheten rotade
förmågan att njuta glädje af de glädjeämnen,
som finnas kring en, utan särskildt afseende
på om de referera omedelbart till en själf.
Nog af: det är dessa gåfvor, dem den
begåfvade Hedda Gabler — Ejlert Lövborgs
läraktiga elev — upptäcker, att hon totalt
förlorat genom att låta dem ligga obrukade.
Hon upptäcker det blott så mycket
fullständigare, som hon i och med sitt gifte
kommit in i en familj, där dessa gåfvor tyckas
vara de enda men vara i alla lifvets små
eller stora lägen lika igenkännliga, och hon
möter i något varierande form samma
egenhet hos den forna skolkamraten, fru Elvsted.
Hon finner, för hvarje stund alltmera
afgjordt, att man i saknad af dem intet
inflytande kan hafva på en annan människa,
annat än till förstöring. Hon finner, att
sammanlefnaden utan dem är förhungrandet,
är — ett ledsnadens tomma helvete. Hon
ser för en sista gång ned i sitt nervösa,
förtorkade inre. Men hon spårar där ännu
intet enda sympatiskt symtom. Ingen liten
källklar, uppfriskande droppe af detta, hvar-
24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
