- Project Runeberg -  Ord och Bild / Första årgången. 1892 /
370

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur - Två ord om Hedda Gabler. Af Robinson - Den sociala frågan i den moderna litteraturen. Af Otto v. Zweigbergk

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

förutan man icke duger att lefva, skimrar
henne till mötes ur hennes egen varelse.
De där andra, de, som kunna se något annat
än sig själfva, de finna icke döden vara den
allting afbrytande, den stora, eviga makten.
De lefva allaredan upp på nytt i sitt
osjälf-viska, anspråkslösa dagsarbete, som skall
möjligen något jämna vägen, till andras gagn,1
— — »medan däremot jag! — jag!–»

I nästa ögonblick har skottet afbrutit den
ofullständiga tankegången.

Men emedan denna dödsmärkta tankegång
funnits där — och med för henne själf så
afgörande följder —, så är Hedda Gablers
slut tragiskt, trots valslöpningarna nyss där
inne på pianot, trots de gäckande
afskeds-hälsningarna till »tante Julle» m. m. — och
trots allt detta förutskickade tal om en »död
i skönhed», hvilket kastar ett så ohjälpligt
löje öfver hennes lefnad.

Robinson.

Den sociala frågan i den moderna
litteraturen.

Det är ju alldeles naturligt och i sin
ordning, att den moderna litteraturen, som satt
sig före att efter den shakespeareska
anvisningen »hålla fram likasom en spegel för
naturen, att visa dygden dess egna
anletsdrag, lasten dess egen afbild och det
nu lefvande släktet, som är samtidens kropp,
ett troget aftryck af dess gestalt» — det är
föga underligt, att den moderna litteraturen
upptager de sociala frågorna till behandling.
Ty arbetarfrågan är otvifvelaktigt det
dominerande draget i tidens anlete, och alla de
öfriga reformfrågorna på dagordningen äro
bagateller i jämförelse med det stora
spörsmålet: hur skall förhållandet mellan kapital
och arbete, mellan arbete och arbetsgifvare
ordnas till samhällets bestånd och förkofran?

Men en smula besynnerligt är det
onekligen att se den förkärlek, hvarmed den
moderna vetenskapen och den moderna
diktningens enas att behandla det nittonde
århundradets sista stora hufvudfråga i
statsromanens gammalmodiga form.

Statsromanen har alltid varit en omtyckt
agitationsform för det idealistiska
samhälls-förbättrarenit, som tror på nya himlar och
en ny jord. Ända in i vårt eget århundrade
har statsromanen i regeln varit kommunistisk.
Så var redan Platos »Stat», så ännu mer
Thomas Morus’ »Utopia»; kommunistiska voro

1 Se tant Julies afsikt att taga en ny sjukling
till sig efter systerns död. Se Tesmans och fru
Elvsteds sysslande med Lövborgs manuskript.

alla de mångfaldiga efterbildningar dessa
båda mest berömda statsromaner — uttryck,
den ena för den högsta antika filosofiens,
den andra för den unga protestantismens
politiskt-sociala ideal — erhöllo under
16-och 1700-talen; markeradt kommunistisk
var också vårt eget århundrades kanske mest
bemärkta statsroman: Cabets »Voyage en
Icarie», som utkom 1840.

Pariskommunens försök att realisera
kommunismens idé, att göra statsromanernas
utopiska ideal till en verklighet slutade med
en blodig katastrof, som tyckes för en tid
bortåt ha betagit idealistiska drömmare lusten
att dikta om det nya samhällsskick, där
jämlikhetens fullständiga genomförande skall
göra alla fullständigt lyckliga.
Kommunismen har fått vika platsen för socialismen.
Men äfven socialismen är tillräckligt utopisk,
dess slutmål är tillräckligt dunkelt och
obestämbart för att lämpligast behandlas med
tillhjelp af den diktande fantasien.

Den moderna socialismens mest bekanta
statsroman är Bellamys, äfven på svenska
öfversatta bok »En återblick år 2,000». De
flesta torde ha gjort bekantskap med detta
märkliga arbete, som skildrar det socialistiska
paradis, där alla människor ha blifvit goda,
där penningen ej längre är den största
makten i samfundet och där fattigdomen
och brottet försvunnit. Utgångspunkten är
den rousseauska: människonaturen är i
grund och botten god; det behöfves endast,
att man upphäfver de yttre inflytelser, som
nu fördärfva och missrikta den, och de
goda medfödda impulserna skola få
öfverhand samt skapa lycka och välsignelse rundt
omkring sig. Det nuvarande samhället är
det ondas rot; ryck upp den — och dygden
och lyckan skola blomstra.

Äfven de, som allra kraftigast känna sig
ryckta med af den brinnande tro och
skapande fantasikraft, hvarmed Bellamy ger lif och
färg åt sin nya värld, nödgas dock medge,
att det finnes en betänklig lucka i hans
framställning. Han har aldrig visat oss, hur
den stora förändring i samhällsförhållandena,
öfver hvars verkningar han låter oss häpna,
gått till. Denna svaghet i bevisföringen har
Bellamy för öfrigt gemensam med alla de
socialistiska skriftställarne, som just i den
punkten utföra den taskspelarkonst, med
hvars tillhjälp de sedan förvända synen på
lättroget folk. Ingen kan gärna förneka det
inträngande skarpsinne, hvarmed socialismens
hufvudmän ha blottat bristerna i det
nuvarande samhället. Om socialismen i
närvarande stund är en makt, som man måste
räkna med, så är denna dess ställning utan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:39:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1892/0406.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free