Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur - Den sociala frågan i den moderna litteraturen. Af Otto v. Zweigbergk - J.-K. Huysmans och hans senaste bok Là-Bas. Af Hjalmar Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 373 —
tre månader arbetarens lif. Han arbetade
tillsamman med den öfriga personalen elfva
timmar om dagen, åt och drack till samman
med de andra arbetarne, lefde med dem
såsom deras jämlike, tillbragte kvällarna i
deras sällskap och deltog i deras förlustelser
om söndagen. Det är erfarenheterna från
denna tid, som offentliggjorts i »Tre månader
som fabriksarbetare», hvilket arbete i
Tyskland väckt ett ofantligt uppseende samt varmt
erkännande både från arbetare och regering.
Paul Göhre gör gällande den
uppfattningen, att arbetarfrågan icke är ensamt,
knappt i första rummet en mat- och
aflönings-fråga, utan att den framför allt är en
bildningsfråga och en religiös fråga. Trots alla
olikheter mellan svenska och tyska
förhållanden är Göhres studie af det allra största
intresse för den svenske läsare, som bekymrar
sig om den sociala frågan, och bokens
framställningssätt är lifligt och fängslande.
Otto v. Zweigbergk.
J.-K. Huysmans
och hans senaste bok Lh-Bas.
Den skriftställare, hvars namn inleder
denna artikel, står icke som typ för någon
viss riktning i litteraturen, ännu mindre som
chef för en skola. Hans ställning är i det
hela tämligen isolerad. Man kan träffa
hängifna beundrare af hans författarskap äfven
i aflägsna vrår af civilisationen; det oaktadt
är hans publik icke i kontinental mening
stor. Hans lärdom i förening med hans
excentricitet håller massan af läsare på
afstånd. Han är minst af allt någon »peintre
des pauvres gens et des grands ciels»; han
är, om man så vill, en kammarlärd och en
kammarbelletrist, men som sådan är han
egendomlig, retande och deliciös.
Namnet J.-K. Huysmans leder i första hand
tanken på hans hufvudverk A rebours, det
kanske betydligaste, säkert det mest centrala
och det intimast personliga af hans arbeten.
Man skulle kunna kalla denna bok en
smakkodex för nevropater. Den är en roman;
men det är hvarken stämningsvirtuositeten
eller karaktersstudiet, som drar det starkaste
intresset, och det är naturligtvis ännu mindre
»tråden». Det är författaren själf som
intresserar, då han genom bokens hufvudperson
utvecklar sin exotiska, sin ofta nyckfulla,
alltid starkt personliga smak: i tankar och
kläder, i blommor, mat, religion, musik —
allt. Har; är skönhetsdyrkare i hvarje fiber:
man ser det kanhända klarast af hans smärt-
samma intensitet i skildringen af det
motbjudande. Han är sällan, dock någon gång
banal. Han förklarar sig öppet vara
»des-intéressé de l’existence contemporaine», och
han afskyr hjärtligt den generation, som
klistrar upp »vive Boulanger» på murarna af
Notre-Darne. Han respekterar det moderna
Frankrikes andlige fader Balzac, men han
älskar honom icke: Baudelaire är mästaren,
hvars färger han bär.
Hans grande haine är »la bourgeoisie de
l’åme». Hans Des Esseintes —
huvudpersonen i A rebours — är etiskt indifferent:
då han efter en stormig ungdom bestämmer
sig för att ägna resten af sitt lif åt en
klosterlik tillvaro i en aflägsen landsort, är
det icke världens ondska han vill fly; det
är världens dumhet. Det fula, det dumma,
det andligt pöbelaktiga plågar honom med
en intensitet, som nästan står på öfvergång
till fysisk smärta: han känner sig formligen
illamående, då han på en småstadsgata möter
»dés gens portant, ainsi que des
saints-sacrements, des tetes de magistrats et de
militaires».
Emellertid är Huysmans i »A rebours»,
liksom i det mesta af hvad han skrifvit, mera
af en subtil konstkännare än af en rik konstnär;
en djup och skarpsinnig analytiker snarare än
en stor belletrist. Det kritiska elementet i
hans talang dominerar den och gör den till
hälften steril. Hans människokännedom, af
hvilken han för öfrigt själf icke synes vilja
göra stor affär, gör intryck af att vara ur
andra hand, att vara framreflekterad ur de
konstverk, som gripit honom mest. Hvad
han i fråga om andras konst värderar så högt,
»une scène de la vie réelle, lestement
de-pëchée par un artiste»,’ lyckas det honom
endast sällan att åstadkomma själf; och det
är betecknande för arten af hans talang, att
ett af de mest glänsande partierna i A
rebours utgöres af några mästerligt och med
brinnande hänförelse skrifna sidor om en
Salomé af hans favoritkonstnär Gustave
Moreau. -— Dessutom, hans lärdom och hans
bisarreri kunna stundom trötta: man är ju
icke alltid mottaglig för fina och djupa,
analyser af latinska dekadenter, som man
aldrig kommer att läsa, eller för något
godtyckliga symboliska paralleller mellan
spritdrycker och musik (man påminner sig från
A rebours den »orgel» af likörflaskor, som
Des Esseintes konstruerar i sin cell).
Allt detta hindrar icke, att Huysmans,
särskildt hvad beträffar vissa partier i hans
senaste bok, väl förtjänar det omdöme han
1 L’art möderne, 1883.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
