Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur - J.-K. Huysmans och hans senaste bok Là-Bas. Af Hjalmar Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 374 —
själf (i essaisamlingen Certains, 1887) fäller
0111 målaren Degas: un curieux peintre de
certains coins de la vie contemporaine.
Là-Bas rör sig — i motsats till A
re-bours —• kring ämnen, som ligga vår af allt
slags mera komplicerad vidskepelse djupt
intresserade samtid mycket nära. Den
behandlar: satanism, demonomani, erotomani, magi.
Romanen har flera trådar. Man får
genomplöja hela första hälften af denna digra
volym, innan dessa trådar visa de första
ansatserna till att löpa samman i en
komposition; och dessa ansatser fullföljas endast
svagt. Huysmans är helt och hållet
främmande för den smak för det invecklade,
den böjelse för att komponera för mycket,
som eljest ligger franska roman diktare så
djupt i blodet. Verket är ett enkelt afsnitt
af en författareexistens: hvad hufvudpersonen
upplefver, hvad som fängslar hans intresse
och sätter hans fantasi i rörelse bildar bokens
innehåll.
Skriftställaren Durtal, läkaren Des Hermies,
ringaren Carhaix och astrologen Gevingey
utgöra tillsamman en intim krets, som
emellanåt samlas i tornet hos Carhaix och
utbyta tankar om de ämnen, som gemensamt
upptaga dem. Durtal arbetar på historien
om Gilles de Rais, en ryktbar magiker och
libertin under det femtonde seklet och
prototypen till Barbe-Bleue; och han har ett
kärleksförhållande till en dam, som är nära
lierad med en del framstående magici och
satanister och som bland annat sätter honom
i tillfälle att öfvervara den »svarta mässan».
Det är allt.
Hvad som af detta drar det största, om
man så vill rent sensationella intresset, är
naturligt nog de partier, som röra sig om
den svarta mässan och liknande moderna
fenomen från samma område. Hvad som
lämnar det ur konstnärlig synpunkt starkaste
och djupaste intrycket är däremot legenden
om Gilles de Rais •— en grandios och en
rörande legend. Huysmans’ skapande fantasi
är icke rik. Den behöfver ett underlag af
fakta, den kräfver stödet af hans forskarenit;
och hans studier ha här i förening med hans
djupa konstnärsskap i uppfattningen skapat
en typ, skuren som lefvande ur en gången
tid, skön och förfärlig. Hans Gilles de Rais
står, som människostudie, långt öfver hans
abstrakte och schematiske Des Esseintes.
Kanhända beror detta till en del på den
omständigheten, att den allestädes närvarande
frestelsen för en författare att identifiera sin
hjälte med sig själf — att skrifva för
subjektivt — minskas, dä han griper sitt stoff
från en gammal tid. — Hos Jacobsen sätter
man ju i regeln, som karaktersstudie, Sti
Hog (i Marie Grubbe) öfver Niels Lyhne.
Det erotiska elementet i denna roman är
behandladt med en säregen finhet och en
säregen brutalitet. Författaren visar i
skildringen af Durtals förbindelse med den
mystiska M:me Hyacinthe, hur illusionen
obevekligt rinner af ett förhållande, då det blir
materiellt, och dock: det kan icke undvikas.
Så länge kärleken är kysk, är den half; och
då strecket öfverskridits, är charmen borta.
Idealet blir då en kärlek, som icke ger
hoppet spår af näring: saimer de loin et
sans espoir, ne jamais s’appartenir, rëver
chastement à de påles appas, à d impossibles
baisers, à des caresses éteintes sur des fronts
oubliés des mortes . . .
— — Man tvekar att besvara frågan,
huruvida Huysmans i grunden är sensualist.
Den ena sidan svarar ja, den andra nej.
Kanhända är orsaken till hans förkärlek för
starkt sensuella ämnen densamma som till
hans religiösa böjelser: det roar honom. Ett
är säkert: med hänsyn till gränserna för
hvad som kan sägas, i Frankrike mycket
rymligt tilltagna, är han en af de mest
avancerade. Han är ofta brutal, men hans
brutalitet gör aldrig intryck af ett utbrott. Han
är alltid behärskad. Han verkar kylig, äfven
då han skildrar passionens hetaste och mest
kryddade rus; han förefaller reserverad äfven
då han lämnat snart sagdt ingenting osagdt.
Hans absoluta öppenhet är för öfrigt en
egenskap af oskattbart värde. Det gäller på
denna punkt, för dem som älska litteraturen,
som dyrka den quand mhne, att återbörda
något förloradt: bokkonstnärens rätt att vara
herre på sitt ark, att skrifva ned i det
närmaste hvad han vill — äfven om han icke
vågar åtaga sig att säga det högt i en salong.
Dock, kanhända är det förgäfves. Naiviteten,
som räddar allt, naiviteten är förlorad; och
inga böner eller besvärjelser kunna locka
den tillbaka.
Bipersonerna i Là-Bas lämna icke något
varaktigt intryck. Exempelvis synes ringaren
Carhaix knappast ha blifvit hvad författaren
från början ämnat honom till; emellertid,
under utarbetandet af en så diger volym
som denna ändras ju lätt åtskilligt, som
man vid planläggningen tänkt sig annorlunda.
I stilkonst står A rebours, det mera
koncentrerade verket, på de flesta punkter öfver
La-Bas, som till väl två tredjedelar är
skrifven i dialogform. Äfven här förekomma
dock partier, som man sent glömmer;
af-snittet om Gilles de Rais är ett mästerverk
ensamt för sig. Huysmans’ ordkonst gör
intryck af gobelin. Perspektivet är ofta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
