Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konst - Från årets internationella konstutställning i München. Af Edv. Alkman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 377 —
liga uppfattningar af hvad man kunde kalla
Münchenkonstens utrikespolitik. Det
konservativa partiet vill inskränka den utländska
konstens deltagande i
München-utställningar-na till ett obetydligt gästspel; oppositionen
anser däremot önskligt att skaffa till dessa
utställningar så mycket som möjligt af
främmande konst, i det den häfdar som sin
uppfattning, att Münchens konst i detta nu, för
undvikande af hotande stagnation eller rent af
förfall, är i behof af friska impulser utifrån,
och framför allt tarfvar en handgriplig
känning af den konst, med hvilken den som
andlig företeelse och som vara på
konstmarknaden har att täfla.
Frågan blir alltså den: behöfver Tyskland
och särskildt Münchens konst under allvarlig
själfpröfning se sina medtäflare i ansiktet?
Med kännedom om de viktigare och mera
ingripande företeelserna inom samtidens
konstlif kan man, efter hvad jag tror, på
denna fråga svara obetingadt: ja. Utan att
i alla eller ens i flertalet afseenden
representera det bästa utlandet i detta nu
frambringar, gifver årets utställning enligt min
mening samma svar.
Frankrike har under hela detta århundrade
gjort anspråk på att vara den ledande
makten i konstens värld. Utan tvifvel är den
storartade konstutveckling, detta land under
århundradet arbetat sig igenom, tämligen nära
om också icke fullt i nivå med dessa anspråk.
På utställningen äro de däremot ingalunda
rättfärdigade; möjligen blifva de det, när
salongerna om några veckor lämna sin tribut
till den franska afdelningen. Nu är denna
sammansatt hufvudsakligen af plockgods,
äldre och nyare, hopkommet utan någon
som helst metod och sparsamt upplyst af
ett eller annat betydligare arbete.
Afdelningens bästa konstverk är enligt min
uppfattning Rolls stora porträtt af en målare, som
vandrar ut med sin attiralj under armen för
att studera i det fria. Detta konstverk är i
Skandinavien väl kändt sedan
köpenhamnsutställningen. Vidare förekomma tre ytterst
delikata och med utsökt finkänsla uppfattade
landskap af René Billottc, likaledes trenne
porträtt af den som fransk konstnär
naturali-serade italienaren Boldini., alla målade med
en teknik, som i fråga om elegans och »chic»
gränsar till det fabelaktiga. Den, som besökte
den stora parisexpositionen 1889, minnes dem
godt; de vunno där storartad framgång.
Utställningens stora nummer är i bokstafligaste
bemärkelse Rochegrosses kolossalkomposition
»Babylons fall», en duk som godt mäter sina
100 kvadratmeter. Bokstaf och ande vilja
emellertid som bekant ej alltid kännas vid
hvarandra. Hvad som bokstafligen är stort,
kan efter andligt mått krympa ihop till en
försvinnande litenhet. Ett påstående, att
denna hotande möjlighet blifvit förverkligad i
Rochegrosses tafla, vore visserligen en lika
stor galenskap som orättvisa: »Babylons fall»
vittnar om äkta fransk energi, om ett i vissa
delar rent af storartadt behärskande af
konstmedlen, om skarp blick och fin takt vid
afvägandet af olika effekter; men sticker man
handen i barmen och känner efter, hur många
grader den andliga temperaturen stigit i
närvaro af ali denna färgbrand, af hela detta
döfva raseri af berusning och vällust, af ali
den glödande purpurn från blodströmmarna,
för hvilka fantasien på förhand borde rysa, —
då öfverraskar man sig helt förvånad med
att stå där ganska lugn och normal och
kanske kallblodigt räkna öfver, huru många
de nakna eller halfnakna kvinnokropparna
egentligen äro. Scenen är tänkt på ungefär
samma sätt som Sardanapals slut i »Hans
Alienus». Hofvet har de sista stunderna
offrat ett storartadt offer åt österländsk
sinnlighet och befinner sig efter orgien
i ett tillstånd af dvallik afmattning, när
fienderna störta in. Praktsalen, hvars höga
hvälfningar äro prydda med färgrika
österländska dekorationer och där dyrbara
väfnader i siden och ylle af alla slag, mattor,
bolstrar och förhängen, förhöja glansen af
de yppiga människokropparna, hotas redan
af elden, lågorna nalkas och röken samlar
sig uppe under takbjälkarna. Hela detta
till sitt innehåll gräsliga sceneri är
emellertid nedkastadt på duken med så lätt hjärta,
att man ej ett ögonblick kan taga det på
allvar: det blir ingenting annat än ett feeri,
i hvilket man gläder sig åt prakten, men
förargas, när man upptäcker, att ett i
förgrunden anbragt vidlyftigt stilleben af frukter,
blommor, vinkrankor och drufvor är
behandladt utan smak och intresse.
Nämner jag slutligen Eugene Carriere,
hvars tvenne i svag ton, nästan en grisaille
utförda kompositioner, »Ömhet» och
»Moderslycka» genom känslans innerlighet och
frånvaron af alla yttre tjusningsmedel bilda den
mest afgjorda kontrast till Rochegrosses tafla,
så är ingenting af vikt förbigånget på
fransmännens utställning. Representativ är denna
utställning tydligen icke.
Lika litet kan detta sägas om etigelsmännens.
Af deras äldre stora namn ser man blott
Leigthon och Millais, af hvilka ingendera
hit-sända något viktigare arbete. Stött of
Old-ham har flera dukar, af hvilka man kan draga
vissa slutsatser angående James Whistlers
betydelse, Alfred Fast är namnet på en land-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
