Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konst - Från årets internationella konstutställning i München. Af Edv. Alkman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 38o -
sin gamla måttstock, enligt hvilken flickor,
som dumt grina med ett bierkrus i handen,
eller sötaktiga helgon, hvilkas legend alla
känna, eller, när det är som allra bäst, en
kvadratkilometer krigshistoria, hälst från
senaste kriget, äro de eftersträfvansvärda
idealen. För den tyska publiken är det
hufvudsak, hvad som framställes; huru det sker,
därom är den ej i stånd att tänka någonting
Som helst. Det generar t. ex. icke en tysk
publik, om målaren i skuggan af höga ekar
lagt en naken kvinna, som, om hon kunde
stiga upp, skulle räcka långt öfver skogens
äldsta resår. Det generar den icke heller,
om en sväfvande psyke fått huden så glättad,
att icke ens den ringaste lilla skugga kan
fastna vid henne, äfven om solen steker
aldrig så hett. Värst är, att det icke ens
generar kritiken. Just bland detta slags
»konstverk» väljer »Kunst für Alle» och
liknande publikationer sina reproduktioner och
förser dem med en text, om hvilken jag
helst undviker att yttra mig. När en belgare
lyckas utföra konststycket att placera en tre
alnars karl rak lång i en två alnars säng,
och han därjämte är klok nog att sätta en
halfsofvande gumma bredvid och kalla
kompositionen »Tro på Gud», så blir »Kunst für
Alle» genast rörd och skaffar ofördröjligen
en kliché af konstverket, som införes i första
utkommande nummer.
Jag tror ej, att historien om fariseen och
publikanen blefve tillämplig, om de i
München utställande svenska konstnärerna skulle
känna sig fullkomligt oberörda af
missaktningen från den sortens konstkännare. De skulle
för öfrigt blifva erbjudna fostbrödralag af en
stor del bland de tyska konstnärerna. Dessa
visa sig nämligen ytterst intresserade af den
svenska konsten, sådan den på utställningen
är representerad, och uttala sig om den med
loford, hvilka förefalla att vara lika ärligt
menade som de äro oförbehållsamt gifna.
Mest intressera de sig för Liljefors.
Framför hans »tjäderskytt» hör man ofta från
någon lifligt diskuterande konstnärsgrupp ett
kort och kraftigt uttaladt »Teufel», hvilket
ord i en Münchenkonstnärs mun är liktydigt
med det mera salongsmässiga »geni».
Nordström, prins Eugen och Oscar Björck röna
lifligt erkännande för de förträffliga
konstverk, de utställa. Zorn är här välbekant
sedan förra året, v. Rosen sedan flera år
tillbaka. Han har som bekant i München
eröfrat en första medalj med sitt stora
Nordenskiöldsporträtt. Öfver hufvud äro de
konstverk, som bilda den svenska afdelningen,
redan kända i Sverige, hvarför jag ej
behöfver närmare redogöra för dem. Äfven
för svenska publiken ny är G. Cederströms
stora duk »Magnus Stenbock i Malmö», ett
i många hänseenden mycket förtjänstfullt
arbete, som antagligen blir utställdt i
Stockholm, innan det intar den plats, för hvilken
det är afsedt, nämligen landstingets
sessionssal i Malmö rådhus.
Den tyska afdelningen torde i numerär
kunna mäta sig med alla de utländska
tillsammantagna. Emellertid är den af den
beskaffenhet, att jag vid redogörelsen därom
kan fatta mig jämförelsevis kort. Till allra
största delen utgöres den af
Münchenkonst-närernas produktion under året. När man
efter att hafva stiftat bekantskap med de
främmande afdelningarnas mera betydande
arbeten vandrar genom de tyska salarna, så
inser man först, med hur slående rätt
»Se-cessionisterna» — oppositionen — bland
Münchenkonstnärerna betona nödvändigheten
af, att Tysklands och speciellt Müncnens konst
genom väl ordnade internationella
utställningar tvingas ur det behagliga och bekväma
stillastående, som så lätt blir följden af en
andlig isolering. Den tyska konsten intager
ej i samtidens allmänna konstutveckling den
plats, hvartill den genom den germanska
stammens stora egenskaper synes vara
berättigad. Orsakerna äro mångahanda och
af mycket blandad beskaffenhet. Utan att vilja
eller kunna prestera någon grundligare
undersökning af dessa orsaker, kan jag ej
underlåta att antyda ett par, som äro i
ögonen fallande och helt säkert af ganska stor
betydelse, jag menar den tyska konsthandeln
och den tyska konstens decentralisation.
Den tyska konsthandeln står alltigenom på
en oanständigt låg ståndpunkt i konstnärligt
hänseende. Gäller det äldre konst, då äro
förhållandena drägliga utan att på något vis
vara idealiska, men då det blir fråga om
den samtida konstens alster, är ställningen
rent af urbota. Tvärtemot hvad fallet
mestadels är hemma, hafva publiken och
konstnärerna ytterst liten känning af hvarandra:
konstnärerna lefva ett tämligen exklusivt lif
sins emellan, och den konstköpande
allmänheten, som när det verkligen gäller affär ej
vågar lita på sin egen uppfattning, använder
konsthandlaren som mellanhand. Hurudan
är då denne konsthandlare? Ja, gå in i hans
»utställning»; där gäller mer än någonsin
satsen: »Säg mig med hvem du umgås, —
— — —». I de allra flesta fall skall man
inom präktiga ramar af tvifvelaktig smak
finna »konstverk», som i fråga om konstvärde
komma föga högre än ett respektablare
skylt-måleri och trots detta äro signerade med namn,
som tillhöra den tyska publikens gunstlingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
