Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konst - Från årets internationella konstutställning i München. Af Edv. Alkman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 38i -
och återfinnas under illustrationerna i de flesta
och mest spridda tyska tidskrifter. Låtsar
man sig vara spekulant, frågar man efter
priser och begär ledning för sin smak, ja,
då får man höra så enorma saker, att det
är svårt att behålla sin lugna fattning. Hr
konsthandlaren tyckes ej ha en aning om
konstvärde, för honom existerar blott det värde
han med anmärkningsvärdt fin urskiljning
noterar efter sin kännedom om publikens smak.
Nu ligga konstnärerna till stor del i händerna
på konsthandlaren och måste rätta sin
produktion efter dennes behof. Man kan lätt tänka
sig, hur många konstnärsnaturer därvid helt
enkelt sjunka till ett handtverk, som till på
köpet icke är ärligt, emedan det ger sig ut
för konst.
Den tyska konstens decentralisation är den
stora orsaken till dess alltför vanliga
egenskap af provinskonst. De många små tyska
konstakademierna, som visst icke sakna
professorer men väl konstnärer i högre mening,
och där man, åtminstone på vissa håll, af
anständighetsskäl lär inskränka studier efter
kvinnlig »akt» till det allra minsta möjliga,
äro väl ägnade att hos sina adepter
uppamma en hög grad af artistisk
lokalpatriotism men kunna sällan gifva dem den eld,
som endast umgänget med verkligt rika
personligheter förmår meddela. Till och med
i München, där antalet utöfvande konstnärer
närmar sig ett tusen, bland hvilka flera äro
europeiska berömdheter och förtjäna att vara
det, kan man spåra någonting dylikt,
särskildt i konstnärernas förhållande till
främmande konst. Man har mött mig med
energiska motsägelser, men jag kan ändå
icke värja mig för den tanken, att det
för den tyska konsten vore bättre, om
Berlin blefve centrum för rikets konstlif.
Säkert är emellertid, att en sådan ändring
ligger i en aflägsen framtid, om den öfver
hufvud skulle inträffa.
Jag kan med största lugn under tystnad
förbigå den stora massan af de i tyska
afdelningen utställande konstnärerna och
inskränka mig till att omnämna ett ringa fåtal,
för hvilka konsten är väsentligen annat än
industri. — Afdelningens intressantaste
personlighet är enligt min mening Franz Stuck.
Stuck är ännu en ung man på knappast 30
år. I sitt konstnärsskap visar han sig vara
påverkad af Böcklin och nära befryndad med
Max Klinger, utan att ändock äga dennes
skarpa sinne för det dramatiska. Någonting
af dramatik finnes det visserligen äfven hos
Stuck; men hos honom ligger detta i färgen,
som har ett egendomligt djup, på samma
gång som den är mättad med eld och värme.
Hans teckning visar ej Klingers hetsiga
brottningskamp med linier men har i stället en
bredd, en storhet, ett olympiskt lugn, som
verkar imponerande. Hans manliga kroppar hafva
alltid en fast, starkt utvecklad muskulatur,
de kvinnliga äro mera konventionella,
draperiet är behandladt med en storslagen
enkelhet, sådant man någon gång kan finna det
hos Rubens, när det ej fladdrar i
barockens evinnerliga korsdrag.
Stucks »korsfästelse» och »pietà» bevisa,
att det religiösa måleriet, sådant de gamla
mästarne förstodo det, än i dag kan verka
lika lefvande som någonsin, blott
personligheten finnes, som har makten att göra det
lefvande. När Maria i sin smärta bredvid
båren, på hvilken den korsfästes liflösa kropp
ligger utsträckt, döljer sitt hufvud i de
ut-magrade händerna, eller när hon i det
ögonblick, om hvilket det sägs att då vardt solen
mörk och förlåten i templet remnade,
vanmäktig faller tillbaka i vännernas armar, då
har man förnimmelsen af att det
människolif, som här brustit, är något värdt för oss
lika väl som för henne, af hvilken det föddes.
Denna känsla, blandad med fasa, fyller också
folkhopen, som nedanför Golgata tjuter och
vrider sig i skräck inför det hemska,
obekanta, till hvilket den är vittne.
De religiösa ämnena äro ingalunda Stucks
enda gebit. Han återgifver äfven naturen,
i hvilken han nedlägger mystiska stämningar
och som han befolkar med väsen, hämtade
ur en mycket personligt tolkad mytologi.
Satyrer sofva vällustigt i skuggan af skogens
täta löfverk, medan solen bränner gräset
brunt ett stycke från dem; Pan ilar med
sitt följe genom snåren, som rassla hemskt
och skräckingifvande; ett par små
bockfo-tingar leka i den sena sommarkvällen med
lysmaskarna, som tindra i gräset. Symbolik
och allegori hafva visserligen lysts i bann
af det slags estetik, som naturalismen
mödosamt arbetat fram: Stuck hör emellertid till
de kättare, som på ateliertröskeln ristat
snillets pentagram till skydd mot onda
skolregler: också använder han besinningslöst så väl
symbolik som allegori, så snart han
därigenom kan få fram hvad som rör sig i hans
fantasi.
Julius Exter är Stucks gode vän och en
mycket egendomlig konstnär. Kolorist ut i
fingerspetsarna, kan han ibland låta
teckningen stanna vid blotta afsikten; men då han
i koloriten ger det bästa han äger, har man
ej rätt att förebrå honom, att han ej
koncentrerar sin uppmärksamhet på den sida af
sin konst, i hvilken han säkerligen skulle
kunna blifva en god skolmästare men al-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
