Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kolumbus. Af Emil Svensén. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 4°2 —
bojor, som han sedan för med sig i sin
graf. Men de tillfällen man funnit att
kringgå eller bryta de stora löften, han
tilltvungit sig, äro alltför kärkomna, att
man skulle gå så långt som att insätta
honom i de värdigheter och rättigheter,
på hvilka han nu har så väl grundade
anspråk men hvilkas okvalda besittning
skulle göra honom och hans ätt alltför
mäktig och kanske en vacker dag farlig.
Man vill pruta med honom, man gör
honom rätt vackra anbud, men han
af-visar dem alla med stolthet. Blott ett
antager han, nämligen det, som sätter
honom i stånd att göra sin fjärde och
sista upptäcktsresa. Så se vi då än en
gång den åldrande mannen ängsligt famla
och trefva sig fram utmed kusten af den
Nya världens Medelhaf från Yucutan till
Panama. Skall han då aldrig, aldrig nå
fram till österns riken? Ett par dagsleder
längre mot norr, och han skulle kanske,
såsom sedan Grijalva, trott sig återfinna
den hos Mexikos azteker; men han vände
sig i stället mot söder. Vid Panamas
näs tror han, sig lik i det sista, att han
hunnit till halfön Malakka, och vet icke,
att halfva jordens omkrets skiljer honom
därifrån, anar icke, att bakom näset Stilla
oceanen utbreder sin oöfverskådliga yta
i hans omedelbara grannskap.
Men sedan är det slut. Nu är han
gammal vorden, och hans kraft är bruten.
Med hans beskyddarinnas, den högsinnade
Isabellas död brister hans sista stöd. Det
unga fursteparet vet ej mycket af honom,
och gamle kung Ferdinand har så många
af den nya europeiska storpolitikens allra
finaste spindeltrådar i sin hand, att han
alis icke hinner tänka på den i förtid
bräckte gubben, som utan att veta det
skänkt åt Kastilien och Léon en ny värld.
Den gamle trötte sjömannen sluter sig
alltmera inom sig själf. Af ägodelar har
han ur sin lyckas skeppsbrott bärgat icke
så litet; och när allt annat sviker, är
åtminstone guldet något reelt att hålla sig
till. Med bittert hån utbrister han:-»Med
guld kan man ju äfven köpa själar in i him-
melriket!» Under allt detta försjunker han
alltmer i mystiska religiösa grubblerier.
Har dock icke, trots allt, försynens
skickelse gjort honom till dess redskap till
att utföra större ting, än som blifvit de
flesta dödliga förunnadt? Slå ej bibelns
profetior så väl som Senecas, den halft
kristne stoikerns fjärrskådande siareord
in på honom själf, Kristusbäraren, honom
och den underbara tid, i hvars midt han
blifvit ställd? Bebåda då icke alla dessa
underting, då jordens yttersta ändar öppna
sig för Kristi bekännare och hans lära
snart skall härska ifrån pol till pol, att
världens slut är nära förestående? Han
tror sig kunna bestämma tiden för den
stora världskatastrofen och samlar bevis
för att den skall äga rum på en af honom
noga förutsagd tid. Men det är blott
hans eget slut, som är nära för handen.
Kristi himmelfärdsdag den 21 maj 1506
lade han, mätt af lefvande, för sista
gången sina ögon tillsammans.
Brist har han icke lidit på sina sista
dagar. Men så förgäten var han, att
staden Valladolid, dit han följt efter
hofvet, icke hade en aning om att
upptäckaren af en ny värld slutat sina dagar
inom dess murar. Andra män hafva
längesedan trädt i hans fotspår. Sebastian
Cabot, venetianen i engelsk tjänst, har
redan 1497 funnit norra Amerikas
fastland i de nejder, där de gamla
Vinlands-fararne landat. Alvarez Cabral, som med
en portugisisk flotta skall uppsöka det
verkliga Indien, dit Vasco da Gama
omsider funnit vägen kring Afrika, blir på
färden dit väderdrifven till Brasilien år
1500, men ej heller han fäste någon vikt
vid den upptäckt, som slumpen låtit
honom göra och som bevarat hans namn
i häfden, medan endast specialforskaren
minnes hans bragder i Indien. Amerigo
Vespucci, florentinaren, som med större
vetenskaplig insikt än Kolumbus fullföljer
hans upptäckter, är den förste, som
uttalat orden en ny värld, och vinner
därmed en viss rätt att gifva sitt namn åt
det västra fastlandet. Men först sju år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
