- Project Runeberg -  Ord och Bild / Första årgången. 1892 /
418

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Två lif. Af Per Hallström

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Två lif.

Af Per Hallström.

}ag fick vänta en god stund pä min
skjuts och hade sett mig mätt på
gästgifvaregårdens stallängor med
skyltens gula hjul och tre gråa strömmar,
som svängde i hörnet, och den gröna
björkdungen — hösten var sen i år —,
som skymde för forsen, så att bruset var
allt hvad jag märkte af den. Fastän det
var rätt tidigt på eftermiddagen, och
solljuset knappast gulnat i färgen, brann där
eld i drängstugan, röda lågor så höga
som fönstret, och framför sträckte
karlarne sina mörka armar och kastade
hufvudena bakåt i våldsamt skratt — man
tyckte sig nästan känna den unkna luften
därifrån och längtade ut mot de friska
skogarna. Men min trilla blef förspänd,
och snart hade jag forsens brus odeladt
i örat och björkdungarna mellan mig och
gården.

Min körsven var en otroligt mager man
med så långa ben, att han satt på
kuskbocken lik en gräshoppa, som tar sats
för ett språng; när han böjde sig ned
för att svara på en fråga, lyste hans ögon
med en mild, sjuk glans, hvars vemod
gjorde kontrast mot röstens pojkaktigt
obekymrade tonfall. Han var också rätt
gammal, både för sin sysselsättning och
för sin röst, godt och väl af medelålder;
man hade kallat honom Fredrik, »Fredrik»
med en viss betoning af medlidsamt
öfverseende, som jag genast lagt märke till.

»Ar ni dräng här, Fredrik?» frågade jag.

»Dräng, nej, jag orkar inte med
jordbruket så bra», sade han gladt och slängde
ut med armen, en arm så smal som en
slaga. »Ser ni, stenar, de kan jag inte
lyfta så stora just, men nog kan jag
lägga gär’sgårdar och hugga ved också,

men jag är mest ute och skjutsar. Den
här tiden börjar jag komma i jämn
ru-dians både natt och dag», tillade han
med ett förnöjdt leende öfver det
konstiga ordet, som han bildat, jag vet
icke hur.

»Men då får ni väl inte sofva mycket,
Fredrik?»

»Inte behöfver jag sofva länge, de
bara kolifunderar en; jag bara skakar
lite på mej framför elden, den brinner
jämnt hos oss, och alltid orkar man sitta
så här bekvämt», — han gjorde ett
misslyckadt försök att sträcka ut benen —
»värre är det för hästarna ibland, di ska
dra di, och Blacken här hon är inte stark
längre.»

Hon såg verkligen inte stark ut, med
öronen hängande, nosen mot knäna och
ryckningar i låren för hvart steg.

»Jag har de så bra nu, så de kan
herrn inte tro», fortsatte Fredrik. »Moberg
är nästan som en far för mig, och alla
människor ha blifvit så mycket snällare.»
Hans blick sjönk nedåt i tacksam glädje,
och hans tanke tycktes glida öfver en
hel rad af soliga dagar, så slängde han
plötsligt ut med piskan, nästan mot
kinden på mig, och hviskade brådskande:
»Där borta i stugan, ser ni, där bodde
jag för två år sen bara, två år till
Mic-kelsmässan, alldeles ensam var jag, hade
alltid varit ensam då.»

Jag kunde knappt se stugan, endast
ett murket svart tak öfver ett slags
jordhög, en gammal förfallen backstuga
måste det ha varit, hälften håla. Men
Fredrik fortsatte med en ledighet i uttrycket,
som tycktes visa, att han ofta i tanken
njöt af dessa minnen som kontrast mot

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:39:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1892/0458.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free