Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Två lif. Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
420
nu kröp hon åt sidan, färgade röken från
milorna som med guldstoft och glänste
genom lofven på ljusa björkdungar under
oss. Jag satt och stirrade in i glansen
och hade knappt märkt, hur Fredrik ett
par gånger sagt: »Blacken är trött,
stackars Blacken!» — och smekt hästens
nötta rygg, när han gick bredvid i
stigningar, så kommo vi fram till en tom
fläck mellan träden, som visade oss
kvällen i hela dess storhet.
Det var en sluttning ned mot floden,
klädd med det grönaste gräs, och på
båda sidor snår af björkar, som gåfvo
ram åt taflan. Där midt emot stod solen
med blott ett långt smalt moln öfver sig,
rodnande redan i tätare rymd, och
höjderna lågo violetta och blåa under ett
flor af guld, och luften liksom gnistrade,
det syntes en gloria kring allt hvad man
fäste blicken vid, och gräset glänste
guld-grönt — där satt en daggpärla i spetsen af
hvart strå. På ena sidan drog sig
kolröken opalfärgad framåt. . . Men vagnen
ryckte till och började skaka på ett
sällsamt sätt, Fredrik hoppade af, och äfven
jag sprang instinktmässigt ned. Hästen
tuggade skum och skälfde och drog i
sina remmar.
»De är nog slut med Blacken», sade
Fredrik sorgset, »hon får de värre nu
än nånsin. Så kan vi åtminstone släppa
henne lös!»
Det var snart gjordt, musklerna gåfvo
som elektriska stötar från sig,
bukgjor-den nästan sprängdes, men när Fredrik
ledde henne ur skalmarna mot den gröna
platsen, tycktes hon lugnare ett
ögonblick och böjde hufvudet mot honom
med en min af nobel sorgsenhet och
resignerad smärta, som kom mig att tänka
på Albrekt Dürers sköna hästskildringar.
Plötsligt kom anfallet tillbaka än
häftigare, och hon sprang för att döfva
smärtan, snubblande men hållen upprätt
af farten, sprang mot den gröna fläcken
och solen och började kretsa i en vid
ring långs snåren. Hon hade kastat
hufvudet bakåt och andades in luften i korta
drag, bröstet spändes bredt ut, och hals
och rygg bildade den vackrast fallande
linie; när hon sprang i skuggan, var det
omöjligt att se, att det var en gammal
utsliten dragare, som skenade med
dödens börda, hon tycktes helt ung igen,
sporrad af detta krafternas öfvermätt,
som i dunkel stormande lifsglädje drifver
de unga fölen att flyga fram öfver fälten.
Det tycktes mig, att hon själf trodde
sig vara ung, att hon blott då och då
kände smärtan, utan att veta hvad det
var, men att hon njöt af kylig doft och
guldgrönt ljus mellan tindrande löf,
jublade att känna marken fly under fötternas
tramp, att hon tyckte sig bäras fram
mot något stort, något väntande, och att
allt var friskt för hennes förnimmelser,
liksom innan lifsarbetet lagt sitt damm som
en mur omkring henne. Men i solskenet,
när hon kom nära, där syntes det, hur
fårad och nött hennes hud var, hur
rygg-linien sjönk ned i en ful båge bakom
skuldrorna, hur manen var grå, ögat matt och
trött, hur musklerna skälfde af
öfver-spänning och bröstkorgen flämtade, nära
att brista, och man förstod, att det var
döden som sporrade henne, döden endast
som lockade henne, och att hon kanske
visste det.
Fredrik följde henne med en fuktig
blick och grep mig vid axeln för att
stöda sig.
»Hon borde nog stickas», mumlade han,
»men jag har ingen knif, och inte skulle
jag villa görat heller.» Tanken att störa
den döende, att bringa in små fula
praktiska hänsyn i denna tragedi var mig
olidlig, och jag bröt skarpt af: »Låt henne
vara!» — men min första blick på honom
hejdade mig, ty jag såg, att han kände
som jag.
Men Blacken sprang och lefde om sitt
lif i minnet, medan smärtan liksom
lämnades efter, jagade henne för att hoppa
upp och trycka sina knän i hennes buk
men hann ej, flåsade endast tätt bakom.
Blacken lefde om sitt lif, där voro redan
de första åren borta, i solsken och gröna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
