Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anarkismen och anarkisterna. Iakttagelser och studier af Gustaf F. Steffen. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
436
hållets grundprincip, är organiskt grundad
på variationens naturlag. Just emedan
fria människor utveckla den största
mångfald af behof och af förmögenheter, just
emedan fria samhällsindividers
konsumtions- och produktionsverksamheter
sålunda automatiskt komplettera hvarandra,
uppstår, vidmakthålles och utvecklas en
stark solidaritetskänsla, ett spontant och
fritt erkännande af allas förbindelse
gentemot alla. Det rotfästar sig hos
individen en öfvertygelse, att hans
selfrea-lisation är omöjlig, ja otänkbar utan
samhället, utan ett samhälle af fria individer.
Det är detta slags resonemang, som
leder anarkisten-filosofen till slutsatsen,
att solidariteten, den reformerade
ekonomiska organisationen, det nya
samhället måste framgå ur individens frihet.
De frän medmänniskornas själfviska
myn-dighetsutöfning frigjorda människorna äro
utvecklingsfaktorerna. Det fria
samhället är utvecklingsprodukten.
Nu kunna vi förstå, att det icke blott
är en historisk slump utan verkligen
ett slags logik däruti, att anarkisterna
kalla sin lära an-ark-ism.1 De förneka
och vilja reducera till ett minimum
(eventuellt till nit) människans herravälde öfver
sina medmänniskor; och eftersom detta
är själfva kärnpunkten i deras program
kalla de sig: maktförnekarne,
regerings-förnekarne, styrelseförnekarne. De äro
regeringsnihiiister, men de äro icke
sam-hällsnihilister, som man understundom
hör påstås.2 De förneka icke ekono-
1 ~»An-i> = grekisk negationsprefix; ’’-ark-’
= en grekisk verbalrot, som i vissa härledda ord
betyder: styra, härska, regera.
2 Man hör talas om individualistiska anarkister,
hvilka i själfva verket äro samhällsnihilister. Jag
tror mig emellertid ha funnit, att det blott existerar
ett ytterst ringa fåtal bildade och tänkande personer,
som sålunda hylla den borgerliga individualismen
i dess allra extremaste form. Denna
världsåskådning må väl i våra dagar anses som »bankrutt»
— och skall icke vidare sysselsätta oss här.
Här och där hör man bland socialrevolutionära
arbetare talas om »individualistisk anarkism», men
det är lätt att påvisa, att uttrycket i deras mun
blott är en af okunnighet framkallad tautologi —
i det de icke mena annat än »anarkistisk anarkism»
samt för öfrigt bekänna sig till någon form af
socialism (kollektivism eller kommunism).
misk organisation, regleradt samarbete,
regleradt samlif. De förneka icke, att
samhällsindividen måste vara beroende
på andra individers arbete och goda
vilja.
Tvärt om. Anarkisterna äro socialister
i detta ords mest omfattande betydelse
(ehuru naturligtvis icke i detta ords mer
inskränkta, numera ganska vanliga
bemärkelse af stats-socialister och af
socialdemokrater). De förneka den enskilda
äganderätten till produktionsmedel. Jord
och alla former af verktyg måste vara
gemensamhetsegendom. D. v. s.: ingen
individ eller grupp af individer skall
hafva rätt att af en annan individ eller
grupp af individer begära eller aftvinga
ersättning för rätten att produktivt
använda ett visst stycke jord eller vissa
verktyg, maskiner och produktiva
anläggningar. Producenten, hvar och en
som vill personligen arbeta i ett
produktivt företag, skall ha absolut fritt
tillträde till samhällets tillgångar på jord
och kapital, så tillvida som dessa icke
äro upptagna af redan existerande
produktiva företag. En arbetsför
icke-pro-ducent måste sålunda, utan ringaste
täckmantel för sitt parasitiska förhållande
till samhället, lefva pä hvad andra
producera. Privategendomens afskaffande
har beröfvat honom i det närmaste alla
medel att förmå producenterna att ge
honom en »ersättning» för tillåtelsen att
producera. De behöfva icke längre
betala tribut åt någon medmänniska för
att få bruka jorden och använda
verktygen.
Anarkisterna äro så långt från att
vara sociala individualister, att de äro de
mest konsekventa af alla dessa
mångskiftande socialistiska skolor, som vi
finna i samtiden. De äro kommunister;
deras ekonomiska organisationsideal är
en kommunism utan spår af eftergift åt
dessa maktbegär och slafinstinkter, som
söndra det bestående samhället uti en
mångfald af öfverklasser och underklasser
af mer eller mindre utpräglade typer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
