Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anarkismen och anarkisterna. Iakttagelser och studier af Gustaf F. Steffen. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
442 —
Det är, fortsätter den anarkistiske
kritikern, ur sina reaktionära ekonomiska
teorier som socialdemokratien härleder
sina reaktionära politiska teorier.
Eftersom socialdemokraten tror på ekonomisk
centralisation, kan han icke underlåta att
tro på nödvändigheten att i det
socialistiska samhället bibehålla det representativa
regeringssystemet (»parlamentarismen» uti
ordets allmännaste betydelse). Emedan
socialdemokraterna tro pä en ekonomisk
centralisation och på en differentiering
af ekonomiska funktioner, till och med
öfverträffande hvad vi nu se omkring
oss, komma de följdriktigt (och trots
alla sina egna försäkringar om
frihetskärlek) till ett statsideal, hvilket
enhvar, han må vara konservativ kapitalist
eller revolutionär lönarbetare, gör rätt i
att beteckna som ett vidunder af
reaktionär, slafsinnad fantasi. Den
socialdemokratiska staten med sin absoluta
kontroll öfver alla produktionsmedlen,
med sin jättelika byråkrati och med
sina otaliga myndigheter och
auktoriteter, reglerande allt och alla, vore i
sanning föga bättre än ett tukthus —
utropar den indignerade anarkisten. Och
den tänkande anarkisten tillägger, att vi,
eftersom vi icke behöfva ekonomisk
centralisation och differentiering, icke hafva
behof af någon statsform, af någon
befallande myndighet och maktägande
regering för att vår produktion, vår
konsumtion och våra förströelser skola
vara rationellt ordnade och reglerade.
Härtill är det fria aftalet tillräckligt.
Den fria kooperationen mellan
intressenterna är — som man mycket väl kan
se redan i samtiden1 —tillfyllest, för att
den mest storartade samverkan mellan
olika individer skall komma till stånd
och bibehålla sig.
»Att rösta, att utnämna en representant,
en deputerad är att abdikera» — skrifver
Elisée Réclus i en flygskrift mot
parlamentarismen. »Att utnämna en eller
1 Se kapitlet La libre entente i La Conqitëte
du Pain.
flera maktägande herrar öfver sig, vare
sig för lång eller kort tid, är att afsäga
sig sin fria själfbestämmelserätt. Vare
sig det är en själf härskare, en
konstitutionell monark eller helt enkelt en
parlamentsledamot utrustad med blott en
ringa bråkdel af regeringsmakten,
kommer dock den individ, som du upphöjer
till tronen eller parlamentssätet, att blifva
din herre. Du skapar en grupp af män,
hvilka stå öfver lagen, därför att de hafva
rätt att göra lagar och därför att deras
uppgift är att tvinga dig att lyda. Att
utnämna en representativregering är att
frivilligt samtycka till att låta sig
bedragas. Det betyder, att du inbillar dig,
att människor, hvilka i intet skilja sig
från dig själf, helt plötsligt kunna
förvärfva en öfvernaturlig förmåga att känna
till och förstå allt möjligt, som angår
din egen och dina medmänniskors
tillvaro . . . Historien lär oss tvärt om, att
makten alltid gjort de mäktiga galna,
att pratandet alltid gjort parlamentarierna
till narrar och att det alltid varit den
lumpna medelmåttan, som fått
öfver-väldet uti representativa församlingar.»
På den invändning, som alltid inställer
sig vid denna punkt af en socialistisk
diskussion, att antingen hungerpiskan eller
polisbattongen vore nödvändig för att
hålla massan af människorna till ett
ordnadt produktivt arbete — svarar
anarkisten (Krapotkin, Réclus m. fl.), att
detta är precis raka motsatsen till
verkliga förhållandet. Då människan — genom
olyckor, genom eget förvållande eller
genom andras utplundringssystem —•
blifvit bragt så djupt ned i armod, att
hon känner hungerpiskan öfver sig
dagligen och stundligen, år efter år utan
åtskillnad, då blir hon en slö, likgiltig,
oskicklig, arbetsfientlig producent.
Arbetet saknar förmågan att stimulera henne,
emedan de arbetsfrukter, af hvilka hon
kommer i åtnjutande, icke räcka till att
bortjaga den skräckinjagande, alla högre
själsförmögenheter förlamande
hungertyrannen. Detta är orsaken till att det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
