Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Riddardottern och hafsmannen. Af Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Riddardottern och hafsmannen.
Af Selma Lagerlöf.
^Jm de, som äro unga och sköna men
tungsinta, använda sin sorg så som
läderlappen sina vingar, så att de om
dagen hölja sig däri för att sitta tysta
liksom bortgömda under dess mörka
draperier och om natten breda ut den som
svarta segel, på hvilka de sväfva ut i
stjärnljusa rymder till betraktelsens och
uppenbarelsens höjder, så uppstår
omkring dem en sugande längtans hvirfvel,
en het storm af tillströmmande kärlek.
Människor lockas af deras inres osedda
härlighet, såsom de lockas till muslims
stängda tempel, till heliga skrifters olösta
gåtor. Inför deras stränga slutenhet stå
vi i aldrig stillad trånad) som om de
vore rosor, om hvilka vi veta att de
väl kunna sätta knopp i jordens
frost-bitna och stormsökta lustgårdar men
aldrig där mäkta slå ut de ljuft skimrande
kronbladen, aldrig utandas den
hemlighetsfulla, glödfyllda doften. Om den sol,
som kunde skingra dessa själars mörker,
vore kärlek, skulle de snart hafva full
dager, men oftast hafva de ej en gång
mod att tro på den kärlek, de själfva
väcka. Ty det är ej dem gifvet att på
den jord, som de skälfvande beträda,
skall finnas för dem en trygghetens plats.
— Dessa vemodets barn hafva lefvat i
alla tider. Riddardottern, om hvilken
jag nu har att förtälja, var en af dem.
Riddardottern hade ett litet hufvud,
högt uppburet på en smal hals. Ögonen
öppnade sig i en lång, smal strimma,
där en brunröd ögonsten simmade i ett
gulaktigt hvitöga. Ögonlocken voro sällan
fullt upplyftade. De föllo tunga och mörka,
som om de vore brända, ned öfver dessa
glödande ögon. Ögonbrynen ritade öfver
dem en jämnsmal, skarpt svart, nästan
rak linie. Läpparna voro tunna,
sammantryckta till ett smalt, blekrödt streck.
Öfver de skönt afmejslade kinderna flöto
gula färger tillsammans med guldbrons
och varmt rödt, men öfver pannan låg
hyn gulhvit, och vid tinningarna, där de
blå ådrorna lyste genom det gula, tyckte
man sig förnimma en skiftning i grönt.
Men en tidigt förvärfvad, djup rynka
drog fram mellan ögonbrynen, och så
litet var den på sin plats i detta unga
ansikte, att man ständigt trodde, att den
blott var en förbifarande skugglinie och
undrade, att den kunde dröja så länge
på samma plats. Nedtill var ansiktet en
mjuk oval, men upptill bröts linien af
den tungt byggda pannan. Öfver denna
alltför breda och höga panna hade
riddardottern neddragit det mörka håret. Strängt
ordnadt men mjukt, vågigt och glänsande
föll det från hjässans hvita bena ända
ned mot ögonbrynen och drogs sedan
öfver öronen, som det skylde ända till
de pärlprydda öronsnibbarna, bakåt till
nackens silkesmjuka fläta.
Riddardottern, hvars namn var Kirsten
Thott, hade ett stilla, sorgbundet väsen.
Hon fruktade ständigt olycka för allt,
som stod henne nära, och fastän ingen
sorg ännu drabbat henne, gingo hennes
dagar i tungsint ängslan. Men om nätterna
hade hon sin bittra tröst och fägnad i att
drömma om himmelska högslätter, dem
hon väl aldrig kunde fä beträda, där
bevingade barn lekte bland stora
bägar-lika blommor, och om mjölkhvita haf,
där hon väl aldrig skulle få segla. Där
såg hon resa sig skimrande berg, ej
täckta af ljung och ej af snö, utan
strålande, därför att de rena jungfrurs
liljehvita skara klädde dem, så som de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
