Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Riddardottern och hafsmannen. Af Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Eder trolofvade har ett troget hjärta,
herre. Hör hvad hon skrifver: »Förr blir
guld till koppar, än jag blir dig trolös.»
Då hastade Jesper Muus vidare,
otåligt slamrande med svärdet och högt
hvisslande men utan att kasta slantar
till gatpojkarne. Han såg då ett rödt
eldsken strömma fram ur en källarglugg
och steg ned i en källare, där stadens
lärdaste man sysslade med deglar och
retorter framför en koleld.
Jesper Muus räckte honom ringen och
han beskådade den noga. »Detta är en
god inskrift men ingalunda lättydd», sade
han leende. Hör hvad hon skrifver: »Som
de vises sten gör koppar till guld, så gör
kärleken lifvet till salighet.»
Då gick Jesper Muus hemåt, svärjande
öfver de lärda männens okunnighet, ty
han var nu viss om att ingen af dem
tydt skriften rätt. Han genomträngdes
af onda aningar, och han satte ej ned
foten på gatstenarna så käckt som förr.
Men gatpojkarne, som han lockat till
sig med penningar, hade följt honom och
omsvärmade honom tiggande. Då han
nu ej mer var hågad att gifva dem något
utan röt åt dem tned vredgad röst och
hotade dem med höjd näfve, foro de af
inåt kolmörka gränder, samlade där
förstärkning och mötte honom i nästa
gathörn ännu mer närgångna och pockande.
Då han åter slog åt dem, kastade de
flyende till honom ett skymford.
»Kopparnagel,» skreko de, »kopparnagel,
kopparnagel!» Och ur de mörka
återvändsgränderna svarade ekot: »Kopparnagel,
kopparnagel».
Ovillkorligt lyfte riddaren upp sitt svärd
och tog en omväg för att slippa ljusskenet
från lampan under en helgonbild. Han
anade, att jungfru Kirsten hade ifört
honom en klädnad af skam, gjort ett
åtlöje af honom, men pä hvad sätt kunde
han ännu ej förstå.
Men mötte ban två vandrare, såg han
dem stöta på hvarandra och hörde, att de
skrattade. Han gick där feberhet, liksom
med en genompiskad hud. Han profvade
på att gå modigt fram i folkströmmen
midt på gatan, tnen strax därpå vek han
af in mot husväggen, sökande skydd i de
snabbt tätnande skuggorna.
Han förstod, att då klerken och
skrifvaren vandrat uppåt gatan i skymningens
förtroliga stund, hade de stannat vid
hvarje trappa, där en husfader hämtade
frisk luft, och vid hvarje fönster, mot
hvars karm en ungmö lutade sig, och
leende hviskat, hvad hans fästmö skrifvit
på hans ring. Så att nu visste en och
hvar, hvad där stod. Han allena kunde
ej få veta det.
Och med det högmod, som föraktet
föder, började han tänka på sina bragder
och bemanna sig till stolthet. Han, som
fört sitt ensamma fartyg in mellan
fetalianernas tallösa flottor och utspejat deras
planer, kände han fruktan för dessa
köpstadsborgares speglosor?
Obarmhärtiga syntes de honom. Var
det ej för att de skulle få lefva i fred,
som han kämpat? Han hade lust att
se dessa otacksammas stad bränd och
deras egendom förskingrad.
Grymt är åtlöjet. Det söndrar sitt offer
från alla omkring honom, låter honom
känna sig förrådd, sårad till blods, låter
honom se en bödelsdräng med gissel och
tumskruf i hvem han möter.
Som nu skrattet och hviskningarna och
de hånande tillropen tilltogo omkring
honom, grep han med fart en af pojkarne,
skakade honom sönder och samman och
lät hans kind glöda under en brännande
örfil.
»Hvad säger du, att det står på min
ring?» sade han. »Säg det, om du vågar!»
Pojken såg honom hämndglödande rätt
i ansiktet.
»Där står», sade han, talande långsamt
och mycket högt: »Akta dig,
kopparnagel, du är kommen i guld.»
Då släppte riddaren gossen och gick
rätt upp till drottningen.
»Nådig fru», sade han till henne, »detta
giftermål kan ej bli af. Den högborna
jungfrun håller mig för en alltför ringa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
