Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Riddardottern och hafsmannen. Af Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hans jämlike? Ahnej, svarar min själ,
sådant begär ej den fattiga musen, han
begär blott––-É
Men här afbröts riddaren af att Kirsten
Thott skrattade till, ett lågt jublande
skratt. Medan leken rasade bakom dem
och de redo fram i den plaskande bäcken
under gröna hvalf, där luften var sval
och genomfluten af gröngult ljus, kände
hon sig genomträngd af det fria lifvets
ysterhet. Hon, sörjerskan, kände för ett
ögonblick ej fruktan, ej kval. Med ett
stigande rus hade landskapets, färgernas
och människornas glädje fyllt henne.
Och liksom girig efter att på den första
dag hon känt lyckan också äga den
högsta sällhet, öppnade hon sitt hjärta
för kärleken. Hon drog tyglarna åt sig,
så att hästen stannade, och vred sig i
sadeln, så att herr Jesper kunde se hennes
leende ansikte, men ögonen vågade hon
ej lyfta . mot honom. Han red ett par
steg framåt, men då han hann att för sig
själf tyda uttrycket i hennes ansikte,
vände han blixtsnabbt och styrde tätt
intill henne. »Kirsten», hviskade han hest,
»Kirsten Thott.» Och då hon nu lade
sitt hufvud ned på hans axel, kysste han
henne och hviskade: »Du är skogsrättans
dotter, du är min fagra älskade. Du har
stigit ned i den strida strömmen för att
bli min jämlike.»
Till slottet på flygsandsfälten kommo
de resande en kväll, då solen var
nedgången och fullmånen steg röd ur hafvet.
Herr Jesper fick då den tanken att bedja
Kirsten Thott att ej se åt sjön utan
blott inåt land, hvilket lion ock väl
kunde, så som hon satt i sadeln. Han
ville, att hon ej skulle se sitt hem, förrän
hon var det helt nära.
Så satt hon då, medan en page ledde
hennes häst och de ännu redo på fast
jord, på den fruktbara slättens svagt
upphöjda gränslinie, och såg de ridandes
långa skuggor såsom skarpt svarta
spök-ryttare färdas liggande öfver slätten. På
467 —
andra sidan utbredde sig ända ned mot
hafvet de stora, ödsliga flygsandsfälten.
Det var dessa fält, som herr Jesper
önskade, att hon ej skulle se, innan hon
skådat hans slott.
Medan hon satt och betraktade
skugg-ryttarnes ridt, så tyckte hon, att i hennes
eget sinne färdades de dystra sorgens
tankar åter in, ridande på
skymnings-gråa hästar. »O, Kirsten Thott», frågade
de henne, »på hvilka vägar har du färdats
under dessa dagar? Du har varit borta
från dig själf.» Och för hennes minne
framstodo besynnerliga sägner, än trodda,
än betviflade, om bergtagna jungfrur och
stolta borgfröknar, som strömkarlen till
straff för deras stolthet fört ned i de blå
vågorna. Hade ej också hon varit
syndigt stolt och högmodig? Var ej hon
ock bortförd från fader och moder och
gråtande syskon? Var ej hon ock
förtrollad, så att hon ej märkt, hvart färden
burit, förrän de nu skulle stiga rätt
ned i hafvet? Och hon tänkte på Jesper
Muus’ skumhvita hår och gröna ögon,
hans milda stämma, smekande som vatten,
hans smidiga kropp, vig, som vore den
idel leder, hela hans glittrande
hafsguds-företeelse. Skrämmande upp sig själf i
det hastigt påkommande mörkret, medan
alla voro tysta, som man gärna är mot
slutet af en lång resa, påminde hon sig
hur underligt det var, att kärleken till
Jesper Muus kommit så hastigt öfver
henne, som väl ej kunde tillhöra Holger
Munk men dock i tysthet lofvat sig
att för honom bevara sitt hjärtas kärlek.
Hastigt spratt hon till. Hon tyckte,
att hästen lyfte fötterna som för att
vada i djupt vatten. Men innan hon
hann märka, att det blott var i ljus, lös
sand de nu redo, hann hon tänka, att
hvart det nu än bar, måste hon, därför
att hennes hjärta ville det så, följa denne
hafsmannen.
Strax därpå voro de nere vid stranden,
och hon såg den eviga synen af ett
öppet, mänbelyst’ haf, så lugnt, att
ljus-klara stjärnor speglades däri. Och fort-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
