Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Riddardottern och hafsmannen. Af Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
517
»Nej», sade han, »jag ville blott se, hur
du hade det. Man talar illa om Jesper
Muus vid drottningens hof.»
»Då skall du taga med dig ett uppdrag
från mig till drottningen. Du skall tala
om för henne, hvad du här ser: dessa
stora flygsandsfält, bundna af den sträfva
marhalmen. Du skall säga henne, att
jag en gång såg en marhalmstufva
uppryckt midt i ett sådant fält. Och då nu
vinden gick fram öfver marhalmen och
strök den slät mot jorden, började den
hvirfla och yra just öfver det hålet och
lyfta upp sanden därur, så att hålet blef
allt djupare. Och i det hålet dansades
en häxdans, ty därifrån utgingo de första
sandvågorna, som lade sig öfver
marhalmen och kväfde den, och då sedan
stormen lyfte hela moln af sand och
vräkte dem framför sig ut öfver åkrarna
och förkväfde och ödelade och gjorde
vägarna tunga att vada i och skymde
bort människoboningarna, sä kom det sig
allt af det hålet. Men du skall säga
henne, att somliga människor äro som
hafvet, andra äro som leende dalar och
åter andra som flygsandsfält. Och hos
sådana gäller det att akta, att ingen
rycker lös den bindande marhalmen. Blir
blott en tufva lösryckt, då blir hela
människan till en förhärjare och ödeläggare. —
Den man hon gaf mig är född här på
flygsandsfälten, och ingen undgår att
taga märke af den ort, där han växt upp.
Men med den ringen, jag gaf honom,
ryckte jag upp marhalmstufvan. Det är
allt mitt fel, att ban är sådan han är,
säg detta till drottningen!»
>Ja, Kirsten Thott, allt detta skall jag
säga drottningen.»
De gingo tysta en stund, och en tung
smärta låg öfver dem. Slutligen sträckte
Kirsten Thott ut sin hand öfver de
ödsliga fälten. »Detta är ingen glad syn»,
sade hon, »men jag vet en, som är
dystrare. Hela detta år har jag sett ut
öfver människosjälens döda flygsandsfält.»
Därefter gingo de tysta en stund,
tills riddaren sade: »Tala om allt för
mig, Kirsten, kanske kan jag hjälpa
dig.»
Och hon berättade honom allt, medan
de långsamt vände åter till borgen. »Du
ser, att jag slagit honom ett oläkligt sår»,
sade lion, då hon slutade. »Han är
flygsand, han är ond, han är en förhärjare,
men det är allt mitt fel. Säg mig nu
ditt råd!»
»Den hjälp, jag ser, skall jag ge dig,
Kirsten Thott. Jag skall döda honom.
»Guds moder vare oss nådig, det skall
du ej!»
»Han är en kopparnagel, jag skall rycka
honom ur guldet.»
»Nej, nej, nej! Hör dock, hvad jag
säger, Holger Munk! Lät mig förbida
bättring. Gif mig tid att visa honom,
hur han är mig kär!»
»Han tror dig ej. Han tror dig ej,
hvad du än gör. Det finns ingen annan
hjälp för dig.»
»Men käre, när jag nu säger dig, att
jag har honom kär!»
»Bättre att sörja en död än gråta för
en lefvande. Jag skall döda honom i
ärlig strid, i envig, Kirsten, men jag
vinner nog, ty mot honom har jag en
rättfärdig sak.»
»Men att dock du, som varit min vän,
vill göra mig eländigare, än jag är.
Förstår du ej, att detta vore min värsta
sorg?»
»Du skall åter få glada dagar, Kirsten
Thott, då du blir kvitt denne hafsmannen.
Jag skall bli dig en god man.»
Dessa hans ord retade henne. »I tagen
er alltför stor frihet, Holger Munk. Skolen
I tala så till en ärlig husfru? Nu
hat-jag alltför länge bedt er. Nu säger jag
er, att om I ej afstän från detta, låter
jag kasta er i slottstornet.»
Den mörke riddaren smålog dystert.
»Gör det, Kirsten Thott. Det kanske
ock kan hjälpa dig. Men vet, att sä
länge jag går fri, så . . . .»
Hon ropade på slottsfogden och hans
svenner. »Sätten denne i tornet», ropade
hon. »Han kommer hit som en vän,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
