Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från gamla tider. En vinterkväll. Af Gustaf Schröder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
under muntert sprakande, då den stora
salen på en gång blef ljus och treflig
som förut.
Gubbarne slogo sig ned på sina förra
platser och vi på vår, och så upptogs
frågan om hästbytet igen, men nu gjorde
vi protester emot ett sådant, ty hästarna
voro egentligen våra, och vi ville ej
mista dem. Far och farbror skrattade
åt oss, och sä kom mor in och bad att
få tala med far. Hon såg litet orolig ut,
då de drogo sig bort i andra hörnet
och samtalade med dämpade röster.
Slutligen hörde vi far säga: »Jaså, blef
det ej mera. Nå, det var inte så farligt.
Har du ej glömt någon?» — »Nej.» — »Se
här då», och så tog han upp sin stora
plånbok med stålklämmaren på och gaf
mor ett par sedlar och så en till. Mor
sade, att det räckte till med de två,
men då log han så godt och sade,
att mor kunde få se något mera, som
hon ville hafva, och det fick hon så
gärna köpa, men en toddy kunde hon
bestå i flygande fläng, ty nu led det
pä tiden, att ban måste ned i fabriken
en stund, och hon fick sällskapa med
farbror.
Mor trippade ut, och en liten stund
därefter kom hon in med två glas toddy, ty
på den tiden lagade fruarna dessa.
Knappast hade hon satt brickan ifrån sig,
förrän kökskammardörren öppnades och
västgöten kom in. Han krökte sina
knän, utsträckte armarna, och så flög
någonting ett stycke bortåt golfvet, och
så ljöd ett pinande uh—uh— hopp! och
där stodo vi och stirrade på en snurra.
Att det var en sådan, det kände vi till,
men att den kunde tjuta var något för
oss alldeles nytt. Förvåning och
beundran uttryckte nog våra anleten, ty
alla brusto i skratt, men den saken rörde
oss föga, då västgöten sade oss, att den
»snurrbussen» ville ban gifva oss för god
handel, och därtill fick jag en liten
svarf-vad träask och min bror en munharpa.
Lyckligare än vi då voro, torde vi
knappast sedan varit.
Vår tacksamhet emot västgöten var
ingalunda liten, och vår aktning för en
man, som kunde gifva bort så stora
gåfvor, var betydande. En sak var dock
ledsam nog, i det att vi efter flera försök
icke själfva kunde sätta snurran i gång.
Västgöten, far och farbror måste assistera,
men snart tröttnade de, och far tog
snurran för att gömma den till jul, och
så var fröjden slut.
Snart hade vi endast farbror att
sällskapa med inne i salen, och som han
blott rökte, gingo vi tillbaka till vår vrå
för att pröfva på munharpan. Den glädjen
blef heller icke lång, ty farbror röt: »Tyst,
pojkar», men så sade han mildare: »Kom
hit, parflar, så skola vi talas vid», och med
våra kära presenter i famnen sutto vi strax
på farbrors knän.
»Nå, hvad skola ni bli för karlar med
tiden?»
Jo, min bror skulle blifva färgare som
far var.
»Ja, det blir nog bra».
»Nå än du då?» frågade ban mig.
Jo, jag skulle bli västgöte, han fick ju
så mycket penningar, och så fick han gå,
hvart han ville.
»Jaså», sade farbror, »du vill bli en
sådan karl!
Vänta, så skall du få höra, huru det
gick med en västgöte, som jag kände.
Hör nu på den
Sagan.
Då jag var så gammal som ni nu äro,
kom hvarje höst en västgöte roende i
båt uppför fjordarna (Byälfven). Båten
var lastad med äpplen, päron och
plommon jämte pepparrot och lök. Vid alla
gårdar lade han i land och sålde sina
varor, men ban bytte äfven till sig
kalf-skinn och ull emot frukt. Ni kan veta,
att jag och mina kamrater sparade alla
våra slantar, då det led mot den tiden, att
västgöten skulle komma, ty det var som
nu enda gången på året vi fingo äta
plommon. Också passade vi väl på alla
båtar, som vi sågo komma uppför fjorden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
