Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från gamla tider. En vinterkväll. Af Gustaf Schröder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
män. Knäbyxor och skor hade de flesta,
de senare äfven af norsk form utan de
sedvanliga spikarna under sulorna. Bäst
vi stodo, sade en af karlarne, en lång,
mörk räkel, något stötande till en ung
flicka, som stod nära vid »Krusen». Det
uppstod en plötslig tystnad, då »Krusen»
ovanligt hett tog flickans parti och med
sin kända munvighet tystade fridstöraren,
hvilken under hotande ord och åtbörder
aflägsnade sig, hvarefter handeln under
gladt stoj började igen, och pastorn och
jag aflägsnade oss.
»Krusen» kom icke till prästgården på
aftonen, men morgonen därpå kom han
in uti mitt rum, innan jag var uppstigen.
Vi samtalade om hemmet och tyckte, att
det var oförmodadt att träffas så långt
borta därifrån.
»Krusen» berättade, att hans handel
fortfarande gick bra samt att han under
gårdagens afton sålt slut på nästan alla
sina varor, och nu ämnade han sig gå
öfver tiomila-skogen till Vermlands
älf-dal, där han och fadern stämt möte.
Pastorn, som under tiden inkommit,
bad »Krusen» icke gå ensam öfver skogen;
det kunde vara farligt, menade han.
Vattenfulla dymossar, odjur och elakt
väder hade gjort, att en sådan vandring
slutat olyckligt äfven för infödingar,
som vågat sig därpå, och så berättade
han flera olycksfall, som icke voro så
gamla.
»Krusen» skrattade och sade sig hafva
gått vägen förliden sommar; han skulle
nog reda sig, ty till hälften hade han
väg, och sedan kände han mycket väl
igen de berg, han hade att öfvervandra;
och gaf han sig af på aftonen, kunde
han denna årstid vandra hela natten och
vara framme andra dagens kväll. »Jag är
van att gå långa vägar med tung säck, och
nu får jag intet eller obetydligt att bära»,
tillade han. »Ja, det torde nog gå», sade
pastorn, »men nog kunde ’Krusen’ hafva
råd att taga en vägvisare med.» Pastorn
blef utkallad, och något vidare talades
ej härom.
Åter började jag tala med »Krusen»
om Vermland och hemmet, våra
barndomsminnen m. m., tills ordväxlingen
mellan »Krusen» och Lima-karlen
plötsligt rann mig i minnet, och jag frågade
honom hvad anledningen var därtill att
han, som alltid brukade vara så lugn af
sig, tog så hett uti den gängen.
På en stund svarade han ej men såg
allvarlig ut. Snart återkom hans vanliga
vänliga min, och småskrattande sade han,
att för en så gammal bekant som jag
kunde han ju säga orsaken, hvarför karlen
angrep flickan. Det var så, att de båda,
han och »Krusen», en längre tid friat till
flickan, och nu hade hon gifvit korgen
till Lima-karlen för andra gången i går
och för länge sedan gifvit »Krusen» sitt
hjärta, och med föräldrarnes samtycke
tänkte de nu bygga hjonelag nästa vår.
De ville icke hafva detta kunnigt före
lysningstiden, förklarade han, i det han
tog farväl af mig och gick.
Under det prästen och jag sedan åto
frukost, kom »Krusen» på tal, då prästen
frågade mig, om jag lade märke till den
mannen, som ordväxlade med »Krusen»
i går. Ja, det hade jag gjort, och han
hade på mig gjort ett obehagligt intryck.
Ja, det är så, hela den släkten är obändig,
hård och hämndfull, sä att det var ledsamt,
att den hygglige »Krusen» kom i delo
med honom; måtte nu inga ledsamheter
uppstå i framtiden!
Sedan jag kom hem till bruket, låg
»Krusen» en lång tid i mina tankar och
äfven i drömmen, men sä småningom
glömde jag alltsammans, tills jag ett år
därefter träffade »Krusens» fader hemma
i Vermland. Jag frågade då efter August
och nämnde, att vi träffats i Dalarne, då
han ämnade sig öfver tiomila-skogen till
Älfdalen. Gubben teg en stund, hvarpå
han svarade, att han hoppades August
nu hade det bra, men till Älfdalen kom
han aldrig, och hur eller hvar han
omkommit, det visste ingen.
»Men», tillade han fortfarande sorgset,
»så är det med oss kringvandrande väst-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
