Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från gamla tider. En sommarkväll. Af Gustaf Schröder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
491
då far sporde honom, hvaråt han var
betänkt att gå. »Ost i skogen för att
fiska», svarade han, »du vet vi äga ej en
sofvelbit.» »Får jag följa», sade far. »Ah
du är för liten, du orkar ej gå, utan
jag får vänta på dig, du är bara till
hinders.» »Jag orkar nog, jag skall kuta»
(springa). »Ah, låt gosstackaren gå med
dig, Per», sade farmor, »han behöfver
möke sig te (lära sig) i tid.» Så drogo
de hit till tjärnen. Då de kommo fram,
stannade farfar, där ban brukade hafva
sin fiskflotte stående. Flotten var borta.
Då svor farfar öfver den svinpälsen, som
tagit flotten och därtill afskurit
vidje-tåget, hvarmed flotten varit bunden.
»Den karlen måtte haft brådtom att
göra odygd», sade han, »men låt oss gå
och söka, vi finna den nog.»
När de så kommo på östra sidan, stod
flotten där och flöt utan att vara
uppdragen. Far förstås var lik alla andra
pojkar, han sprang strax ut på den, och
genast ropade han till farfar: »Se, hvad
jag funnit», och så höll han upp en
munharpa. »Kors», sade farfar, »det var rart»,
och så började han se sig omkring.
Där var spår i mossan. Då sade farfar
till honom, far:
»Brådtom har allt den karlen haft, som
brukat vår flotte, se, hvad han sprungit.»
Han följde spåren en bit och sade
sedan: »Det är ingen Dalbykarl, som
varit här, det är en Limakarl, det synes
på spåren. Uti vår socken har ingen
sådana skor».
»Men mycken fisk har han fått», sade
far, »det är fullt af ’blogg’ (blod) på
flotten.»
»Staka hit», sade farfar, »får jag se.
Det var rara ting det där, gossen min!
Kom nu i land, jag tänker du är karl
att draga nätet i ena änden, så skola vi
försöka några varp, innan vi lägga ut
dem för natten.» Ja, far trodde nog det
skulle gå bra, och sä fick han stanna i
land, medan farfar lade ut nätet. Och
bra gick det; de fingo vons (ganska)
mycket fisk.
»Håll litet, Ola», sade jag, »hvad är det
för repor uti den stora furan där på udden?
Har Björnen varit där? Se efter, Bengt.»
»Bry er int (låt vara), ni skall få veta
det sedan», sade Ola, »jag vet hvad det
är, vänta!»
Så drogo de några varp med nätet,
men fingo blott några fiskar.
»Vi få försöka uti viken där», sade
farfar, och det var just här vi nu sitta.
Farfar lade ut nätet, och så drogo de,
då far sade: »Nätet sitter fast, far.»
»Jag känner det, det är visst en
moss-tufva, drag litet till, det följer med.»
Far drog litet, men så fastnade nätet
allvarsamt. Farfar for ut med flotten
och drog upp nätet. Far såg på, och
upp kom där en hand och en arm. Då
trodde far, att de fått tag på näcken, och
så skrek han och sprang bort i åsen.
Det var hårdt slag (mod) uti farfar.
Han släppte ej tag utan drog upp en
människokropp på flotten, och så ropade
ban på far: »Kom fram, Per!»
Nej, far ville ej fram utan frågade, om
han blifvit fri för näcken.
»Ja, kom du, Per, den näcken gör dig
ingenting ondt.»
Då gick far fram och fick se kroppen.
Den var uppsvälld och såg omätligt
stor ut.
»Jesses far, jag tror det är en
bergjätte ni fått i nätet, hvad skola vi göra
med den?»
»Draga honom i land.»
Och så drog far honom till furan där
borta ni ser, och där hogg han ett kors.
Det är nog länge sedan, ty det är nära
igenväxt.
Dagen därpå gick farfar till prästen
och omtalade, hvad han funnit i tjärnen,
och så följdes de åt hit och hade folk
och häst med. De togo nu på att syna
liket, och då kände de igen, att det var
en västgöte, och döden hade han fått
af en kula, som gått in bak i hufvudet
och ut midt i »skallen» (pannan).
Så undrade de, hvem som kunde hafva
gjort den gärningen, och då visade far-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
