Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arles. Ett reseminne. Af Tor Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lilla sydfranska staden Arles’
järnvägsstation. Jag var den ende, som steg af
där. Tåget stannade blott ett ögonblick
och brusade så vidare norr ut. Så snart
det var borta, försvann
stationsbetjäningen hvar och en åt sitt håll. Någon
bärare syntes icke till, jag fick själf taga
mina saker. Utanför stationshuset stodo
två omnibusar i broderlig endräkt
bredvid hvarandra; kuskarne och en
konduktör samspråkade i en grupp, de tycktes
hvarken vänta någon resande eller
mottaga honom med någon synnerlig värme,
då han kom. Först då jag satt ner mina
saker bredvid den ena omnibusen,
vär-digades de taga notis om mig. Det hela
gjorde ett så fridsamt intryck, att jag,
ehuru jag annars har en berättigad afsky
för stora hotell, ansåg mig böra fråga
efter det största.
Ja, det fanns bara två, och de voro
lika stora.
Hvilket var det bästa då?
De voro lika bra båda två.
Hvilket var det närmaste då?
De voro lika nära båda två; de lågo
båda vid torget.
Hvilkendera omnibusen skulle jag ta då?
Ja, det gjorde detsamma, för de gingo
båda två till båda hotellen.
Jag har aldrig förr vid någon
järnvägsstation sett en sådan fullkomlig frånvaro
af ali konkurrens och afundsjuka, ali
kamp för tillvaron.
Jag tog de båda omnibusarna i
närmare skärskådande; de voro fullkomligt
lika, endast att den ena invändigt var
klädd med blått schagg, den andra med
rödt.
Ja, hvilkendera skall jag nu ta, tänkte
jag, den blå eller den röda?
Kuskarne och konduktören afvaktade
i finkänslig tillbakadragenhet mitt beslut,
utan att på något sätt försöka inverka
på det. Ju längre jag tittade, dess
svårare hade jag att bestämma mig, såsom
alltid när man icke fattar sitt beslut i
första ögonblicket; jag tänkte ett
ögonblick föreslå dem att spela krona och
klafve om mig, eller något annat
slumpens spel, hvarmed de sinsemellan
brukade skifta tvehågsna resande, då i
detsamma tvenne af stadens borgare döko
upp någonstans ur mörkret och klefvo
in i den blåa omnibusen. Detta afgjorde
saken, jag tog min kappsäck och följde
dem.
Kusken kraflade sig upp på bocken,
konduktören hängde sig bakpå, och
omnibusen skramlade i väg öfver de
knagg-liga gatstenarna. De båda borgarne förde
på sin sydfranska dialekt ett fridsamt
samtal, som tycktes afhandla anarkisterna.
Åtminstone tyckte jag mig höra det
ordet nämnas några gånger, men det är
också möjligt, att de talade om någon
likör. Deras lidelsefria ansikten gaf
ingen vägledning, och omnibusens larm
öfverröstade nästan deras ord. Efter fem
minuter sade den ene god natt och steg
ur vid ett gathörn. Ett par minuter
därefter följde den andre hans exempel vid
ett annat. Så snart de voro borta, klef
konduktören in, satte sig i hörnet midt
emot mig och blundade.
En känsla af djup, ostörd frid
bemäktigade sig mig och fyllde snart hela mitt
väsende, trots det att jag skakade
ganska betydligt i mitt hörn. Gatorna voro
sä trånga, att det stundom såg ut, som
husen ämnade klämma fast omnibusen
mellan sina väggar, men bara i ali
vänlighet, som ett litet oförargligt
småstadsskämt. Lyktorna blinkade så fredligt,
konduktören drog så djupa andedrag, och
jag tänkte, att nu kan väl i alla fall
omnibusen icke stanna vid båda hotellen på
en gång, utan nu har ödet tagit hand
om mig, det kommer att sätta mig i
land vid ett af dem, och där blir mig
godt att vara. Jag kände mig odeladt
nöjd med min värld; det låg något af
godt humör öfver det hela, som
oemotståndligt smittade.
Efter ungefär en kvarts åkning, och
efter att hafva svängt om åtminstone ett
dussin hörn, hvilka alla, såsom det på
segelspråket heter, togos mycket kärt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
