- Project Runeberg -  Ord och Bild / Första årgången. 1892 /
496

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arles. Ett reseminne. Af Tor Hedberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

496

och de små borgarhemmen något
ärevördigt, slår som en ljus, solskimrande
bro mellan det som varit och det som är.

Af minnesmärkena är den gamla
romerska amfiteatern den märkligaste. Den
förskrifver sig från århundradet fore Kristi
födelse och är en af de största, som ännu
finnas kvar — enligt hvad vaktaren
påstod den största, näst Kolosseum i Rom.
Förmiddagssolen låg med stark glans in
på den stora, gula arenan — spelade in
under arkaderna, skuggade pelarnas
rundning,framhäfde kapitälernas svängda linier,
och kommo skuggorna att bryta sig mot
ljuset lika skarpt som natt och dag. Frän
tornet, som man på senare tider rest upp
vid dess ena sida, bredde sig en vidsträckt
utsikt — först öfver de oregelbundna
hustaken med toppar af kyrktorn och
sänkor af trädtoppar, sedan öfver den
bördiga slätten däromkring, genomskuren
af Rhone, med sina ljusa poppelalléer och
i alla grönskans nyanser skiftande fält.
Men vackrast tedde sig dock amfiteatern
inifrån en liten kyrka, som låg midt för
dess ena kortsida; stod man där inne i
dunklet och såg ut genom de öppna
kyrkdörrarna, reste sig i det skimrande
solljuset de väldiga stenmassorna liksom
en lätt drömlik arkitektur af ljus, äfven
de, så luftiga, så skenbart overkliga, att
det tycktes, som skulle ett förbiseglande
moln kunna utplåna alltsamman.

Förutom amfiteatern finnas där
lämningarna efter en grekisk teater, där man
funnit åtskilliga skulpturer, som nu
förvaras i stadens lilla museum — det
dyrbaraste fyndet, den arlesiska Venus,
finnes i Louvren i Paris — ruiner efter de
romerska befästningarna, och strax
utanför staden »les Elyscamps», under
medeltiden en ryktbar begrafningsplats, nu en
liten vacker promenad utefter stranden
af en å, kantad af de gamla grafstenarna,
af några grafkapell och med en gammal
egendomlig kyrka från det nionde seklet
i bakgrunden.

Det vackraste monumentet i Arles är
dock kyrkan Saint-Trophime, densamma

som jag såg förut på aftonen — med sin
ståtliga portal och sin ännu ståtligare
klosterträdgård. Denna senare är ett af
de egendomligaste och vackraste bland
dessa för det medeltida lynnet så
karakteristiska monument, i hvilka det antika
skönhetsidealet ännu tydligt gör sig
gällande, men på ett i ali sin osökthet
genialiskt sätt sammansmälts med det
medeltida kontemplativa lynnet. En
klostergård är som ett grekiskt tempel, som
man krängt ut och in på, sä att de
omslutande arkaderna, i stället för att öppna
sig utåt mot ett stort fritt landskap och
låta luft och ljus spela in mellan
pelarstammarna, öppna sig inåt mot den lilla
kringgärdade enslighet, där gräs och
blommor spira i vindlös, solig fred och
öfver hvilken himmeln, begränsad äfven
den, hvälfver sig i stilla begrundan. Jag
vet intet, som gör ett sådant intryck af
afskildhet, af försänkthet i sig själf som
en klostergård, intet som i sin ostörbara
frid öppnar sig så segervisst mot
yttervärlden som ett grekiskt tempel;
sällan-hafva väl tvenne motsatser fått ett
klarare, åskådligare uttryck, medan på.
samma gång samhörigheten trädt så
lefvande i dagen.

Klostergården i Saint-Trophime
utmärker sig för sina storartade proportionel’,,
för den mäktiga, gedigna prägeln öfver
det hela. Det röjer sig här, i planen, i
de stora arkitektoniska linierna, tydliga
reminiscenser från den romerska stilen,
medan i detaljer, i pelarnas kapitäl, i de
skulpturer, som smycka hela de större
midtpelarna, medeltidens groteska fantasi
och tafatta framställningskonst tagit sig
uttryck. De stenhelgon, hvilka
klostergårdens uppsyningsman, en gammal
afskedad militär, namngaf för mig,
voro-syskon med de konstens lindebarn, som
smyckade portalen. De ena som de
andra förskrifva sig från tolfte och trettonde
århundradet.

Den gamle militären var mycket
pratsam af sig och underhöll mig hela tidén
med historia och historier. Bland annat

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:39:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1892/0542.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free