Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Litteratur
- Friedrich Nietzsche. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 500 —
plötsliga känsloutbrott, kraftiga öfverdrifter,
och så skref han sina tankar aforistiskt som
ett slags orakelspråk.
Men han sköt åt sidan samtidens poetiska
språk, och det franska epigrammets uddiga
sinnrikhet och skälmaktighet behagade
honom ej. Han ville ha något, som gjorde
intryck med naturens eget lugna allvar. Och
i de gamla judiska religionsurkunderna fann
han — judehataren — den form, som passade
honom, det mytiska inspirerade språket, som
försmår de många konjunktionerna och de
invecklade satserna, ett språk, som blott rörde
sig i vissa en gång gifna former, i korta
enkla meningar, fyllda af en tanke, burna af
ett utrop, sammanträngande sig i en
stämning. Sådan är stilen i Also sprach
Zarathustra, Nietzsches märkligaste arbete, i
hvilket han klädt sin tanke i lifsbildens form,
i den kvasihistoriska ramen af en
lefnadsteckning öfver en filosof, som motsvarar
hans ideal af människa, Zarathustra, namnet
lånadt från persernas religionsstiftare.
% *
*
Nietzsche är således en filosof, som på
samma gång är konstnär. Men denna form
af lifsbild och berättelse, som han gaf sina
åsikter i Zarathustraverket, var icke den
första. Den boken utkom först sent, och
före densamma faller en lång
utvecklingshistoria, som det är nödvändigt att känna,
om man vill förstå honom själf. Han börjar
med att förklara krig mot det, han icke
älskar, för att sedan söka sig ett ideal.
Krigsförklaringen nedlade han i sin första
bok, David Strauss der Bekemier und der
Schriftsteller, där han framställer denne som
»bildningsfilistern» — ett af Nietzsche själf
uppfunnet ord — som typen för den falske
vetenskapsmannen. Sedermera finner han
sina ideal i Schopenhauer och Wagner, och
slutligen märker han, att hela denna
ungdomskärlek var ett misstag, att ej heller
dessa uttrycka hans egen egentliga sträfvan,
och det är, när han lössliter sig från dem,
som han framkommer med de åsikter, man
brukar benämna hans filosofi. Utom fyra delar
af Also sprach Zarathustra utgöras hans
viktigaste arbeten af Zur Genealogie der
Moral och Jenseits von Gut und Bose. Från
1873—76 varar hans osjälfständiga period,
med åren 1878 och 79 vidtager det nya
skedet i hans lif, mellanåren 1883—85 utkomma
de tre första delarna af Also sprach
Zarathustra, Jenseits von Gut und Bose år 1886
och Götzendämmerung med undertiteln »Huru
man filosoferar med hammaren» 1889.
Nietzsche är ej, som redan antydts, ny
i den meningen, att hans idéer ej åter
finnas hos föregångare, han är i själfva verket
en fortsättning och en vidare utveckling af
en fullt romantisk grundtanke, partiskheten
för det sköna och för det starka och
lifs-kraftiga, det viljekraftiga. Hos Schelling
redan kunna vi finna satser, hvilka i
uttrycksform och innehåll påminna om Nietzsches
mest radikala idéer, såsom när det heter:
»Det gifves i sista och högsta instansen intet
annat vara än vilja. Vilja är urvarandet,
och på denna allena passa alla dessa
predikatet grund- eller orsakslöshet, evighet,
oafhängighet af tiden, själfbejakning.»
Och om vi utan att ännu fästa oss vid
detaljerna i Nietzsches filosofi blott tillsvidare
tänka på den allmänna stämning, som
behärskar honom, så är tydligen denna slående
lik den, som inkom med nyromantiken. Det
intressanta blef på modet, när man hos
nyromantikerna, så väl de tyska som de franska,
predikade det gåtfulla och det spännande
som skönhetens villkor. Romantikens ideal
synes mig lättast att klart fatta, om man
ser det under två synpunkter. Det
intressanta ansågs vara det öfverraskande, det
oväntade, antingen det uppträdde som den
djärfva dolda kraften, när den uppenbarade
sig förskräckande som hos den romantiske
bofven eller när den uppenbarade ett doldt
skönhetslif, som från knopp slog ut till
blomma såsom hos den romantiska jungfrun
— en metamorfos, en plötslig handling skulle
det berusande hos skönheten alltid betyda.
Lifvet och utvecklingen hade därmed på ett
epokgörande sätt fattat fast fot i
skönhetsläran, fast lifvet tyddes på ett ensidigt sätt.
Vår tid — om man vill sätta den i
samband med den romantiska uppfattningen —
har tagit i arf något af denna böjelse för
lifvets kriser, det är under problemets form
den ser skönheten, men den har tröttnat
på det intressanta, och i sin rädsla för
romantiskt hocus-pocus och trolleri ha
realisterna predikat hvardaglighet, till dess man
tröttnade äfven på detta och började se
sig om efter någon ny öfversättning på
romantikens yrkan på fantasi, äfventyr och
omväxling. Det är som ett uttryck för denna
stämning Nietzsche uppträder, som en af de
många, hvilka tröttnat på realismens torrhet
och prosaiskhet.
Man kan icke gå in på, när Nietzsche
vill framställa sig som sin egen far utan
andlig härstämning. Man öfverraskas tvärt
om hos honom synnerligen ofta af återljud
från andra skrifter. Han är, likasom Comte,
Schopenhauer och i allmänhet de nyaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:39:54 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1892/0546.html
