Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur - Friedrich Nietzsche. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— S°6 —
individens lycka. Piedestalen för hans
öfver-människa heter också på hans språk: vilja
till makt och är således rent ändamålslös.
Den är en onyttighetsprincip, en ren
motsats till utilitarismen. Nietzsche predikar
våldet, striden som onyttighetsprincip i
dubbelt afseende; dels tjänar den att utrota
småmänniskorna, dels är våldet lågan, som
bränner upp oljan i lifslampan äfven på den
stora människan, hon önskar ej den
borgerliga existensens milda, fredliga samvaro.
Är detta vanvett? Visst icke från
Nietz-sches ståndpunkt. Må vi ännu några
ögonblick stanna på dessa svindlande abstrakta
höjder, hvartill han fört oss, och vi skola
finna, att det är fin konsekvens i detta, en
slutsats ur hans egna premisser.
I Nietzsches filosofi finns ett opersonligt
fatalistiskt element tillika med ett personligt
och verksamt. Det opersonliga skapar en
abstrakt person, som måste gä under,
därför att den är omänsklig, en
människokarikatyr, bestående af blott njutning och
egoism, blott isolering, kropp och instinkt.
Detta vidunders naturliga slut blir att gå
under, och däri ligger Nietzsches konsekvens,
att, när han en gång uppställt premisserna
så, han framställer det som en lycka att
konsekvent fasthålla karakteren.
Men när han skall skapa en konkret bild
som Zarathustra, blir bilden icke denne
tyrann annat än delvis. Det personliga hos
Nietzsche kommer fram i denna teckning.
Zarathustra har glädje öfver tillvaron, en
mildhet, som skulle kunna kallas patriarkalisk,
han är en skämtare, som förstår världens
mångfald och brokighet. Om Nietzsche i
o o
sina afhandlingar uppställer en Cesar Borgia
till ideal, är däremot Zarathustra alldeles ej
präglad med den dystra förhärjande
sinnligheten hos denna renässanstyp. En annan
renässanstyp är han däremot lik: den
muntra. Han liknar Rabelais’ jättar, Pantagruel
och hans tjänare Panurge, som betrakta
världen i fågelperspektiv, se dess sorger och
bekymmer som sandkorn, människorna själfva
som småkryp, hvilka en jätte kan göra
snälla och underdåniga genom att ge dem
en grundlig afbasning.
Öfvermänniskan har också Rabelais’
kolossala munterhet, en tjufpojkaktighet, som till
och med liksom Panurge tar tjufnad och
elakhet som ett godt skämt, hvaröfver det icke
är tillåtet att visa sig sårad, äfven om
man blir offer därför. Nietzsche har för
denna typ med sin blandning af konstnär
och barbar, lyckojägare och socialist, barn
och snobb, slagskämpe och glädjefurste
samma svaghet som en far för sitt barn, ty
han tror det vara hans, ehuru det är lika
mycket renässansens. Här fanns också denna
karakter, hvars lifsmod sjöd som ungt vin,
denna ungdomsförhäfvelse, som trodde sig
kunna upphäfva åldrarnas växlingar och
tråkighetens hvardagslag genom kärlekens
och krigets fester och hoppades kunna
öfver-rösta tårarna och lidandet med skrattet.
Det var likväl denna tid, som kanske
åldrades fortare än hvarje annan, där makten
oftast bytte ägare och lyckan var mest
trolös.
Nietzsche känner också, att det är en
konstruktion, något genomgående
»otidsenligt» han här har skapat. Zarathustra är
filosofen på berget, mannen, som bor i sin håla
och endast någon gång stiger ned i
människovärlden från sin enslighet, som sällskapar
med sina djur, lejonet, örnen, ormen. Det
är den idealiserade bilden af Nietzsches
egen »förnäma tillbakadragenhet», denna typ
framställer. Han älskar lika litet
människorna som Nietzsche, de småkloka, för
honom är jorden »för rund» och för slät.
Han älskar hos människorna blott de gamla
aristokraterna eller de fullt frigjorda, kungarne,
tiggaren, antingen den människa, som är »en
öfvergång», »en brygga» eller »en undergång»,
antingen den, som innebär ett löfte om
framtiden, eller den, som har forntidens
dödsfrö i sig, »der hässlichste Mensch». Blott i ett
oändligt fjärran, i framtidsperspektiv, som
blott dunkelt låta sig anas, ser han den fullt
friska öfvermänniskan, den alltid glada, som
kan tillåta sig att icke spara på kraften,
hvars utsväfningar icke äro utsväfningar,
därför att hon kan bära sin instinkt. Hon är
människan utan samvete, »samvetskvalet» är
oanständigt, ty man begår en feghet mot sina
handlingar, lämnar dem i sticket. En svag
början till denna öfverjordiska natur är barnet,
oskuldsmänniskan: »barnet är oskuld och
glömska, en nybörjan och lek, ett heligt
ja-sägande». »Och äfven mig, som tycker om
lifvet», säger Zarathustra, »tyckas fjärilar och
såpbubblor och hvad som är dem likartadt
bland människor veta mest om lyckan. Att se
dessa lätta, dåraktiga, prydliga, rörliga
små-själar fladdra, det förför Zarathustra till tårar
och sånger.» — »Jag skulle blott tro på en gud,
som förstode sig på att dansa. Och då jag
såg min djäfvul, då fann jag honom
allvarsam, grundlig, djup, högtidlig. Han var
tyngdens ande, genom honom falla alla
ting.»
Djupaste orsaken till Zarathustras hat till
de kristna själfplågarne är deras
sorgbundenhet. De äro specialister i lidandet,
fackmän i konsten att fördjupa sig i onaturligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
