Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur - Friedrich Nietzsche. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 5O8 —
allt går städadt och cirkladt till väga, där
några förbjudna frukter egentligen ej locka,
där man utan tnöda och besvär vinner sina
önskningar, där man hvarken har ormen,
som frestar, eller ängeln, som drifver bort.
Faran däraf har han uttryckt i den bittra
och präktiga ironien på det engelska
utili-tariska idealet, nyttighetssynpunkten:
»dar-winisterna och antiteologerna hafva», säger
han, »uppfunnit principen om den minsta
möjliga kraft och den största möjliga
dumheten», så öfversätter han kraftbesparingen.
Nutidsmänniskan erfar också behofvet att
ur denna borgerliga tillvaros stillasittande
komma till något, som är mindre skenlif
och mera driftlif. En längtan efter fara och
ofrid har kommit, som är obetvinglig. Man
flockas kring allt, som väcker de starka
passionerna: vare sig en konstmakare
behagar låta bryta af sig halsen för vår skull
eller en kärleksintrig utspelas i vår närhet,
eller en skandalhistoria gör oss till vittne
af dessa starka passioner, eller i högsta
nödfall: bara ett barn gör odygd, tycka vi
mera om det, än de nio och nittio
rättfärdiga. Det är omedveten Nietzsche-moral
bland hvardagsmänniskorna, som ger sig
till känna.
* *
Skola vi verkligen söka att abstrakt tolka
denna konkreta och sammansatta figur,
öfver-människan, försöka att beröfva den vingarna
och sönderlägga den i dess element, söka
motiven till dess sammansättning i Nietzches
egen filosofiska motivering? En god del af
detta arbete är redan undangjordt eller på
förhand antydt.
Nietzsches filosofi är en kraftfilosofi, som
tillika är en vanmaktsfilosofi. Den är väl en
hyllning åt den starka personligheten och
åt viljan, men någon möjlighet att medelst
egna ansträngningar behärska sin kraft, öka
eller minska denna genom egna
bemödanden, äger icke människan. Ett obevekligt
fatum predestinerar från början varelsens
ställning i skapelsen som en af de stora
starka naturerna eller motsatsen. Hvarför
Nietzsche med sådana åsikter egentligen
finner det löna mödan att predika ett ideal,
är ju hart när oförklarligt. Någon
förändring till det bättre af att låta sin åsikt
bli känd kan han icke vänta.
Af en viss gifven beskaffenhet beror enligt
Nietzsche varelsens utsikter att spela en
duglig roll eller icke på världsteatern. Ödet
har en gång afkunnat sin dom: du hör till
de kroppsligen och andligen fattiga, du där-
emot till de rika, och från detta domslut
kunna inga ansträngningar befria oss.
Kroppens beskaffenhet är vår lag. Men hvarför
då prisa eller klandra någon eller några, om
man vore öfvertygad, att de som hörde
endast kunde vara ordets hörare, icke dess
görare. Omöjligheten af allt slags mänskligt
fullkomningsarbete betonas skarpt af
Nietzsche, i synnerhet där hvarest han med hån
vänder sig mot lyftandet af de lägre klasserna.
Hans åsikt om viljan, sådan han uttrycker
den i Jenseits von Gut und Bose är den, att den
är en fullkomligt passiv åskådare till den
mänskliga handlingen, som tror sig befalla,
när det i själfva verket är kroppen som
befaller. Kroppen är då hela
sammansättningen af samverkande fysiska krafter, som
anses utgöra organismen. Intressant är
att höra hans närmare förklaring. Han
kallar dessa fysiska krafter undersjälarna
och tycks betrakta dem som en republik af
många fysiska viljor, där majoriteten afgör,
hvad som blir handling eller icke. Som
bekant är Nietzsche icke ensam om en sådan
uppfattning, att en fysiologisk,
kvasi-psyko-logisk mångfald är själfva verkstaden för
personlighetens viljeakt.
När som här snarare gissningar än bestämda
fakta är allt hvad man har att hålla sig till, är
det dock något djärft att därpå vilja grunda en
filosofi. Också har Nietzsche blott i
förbigående utvecklat den speciella hypotesen om
undersjälarna, men som hans bestämda åsikt
flerfaldigt uttryckt få vi däremot fasthålla, att
det finns en kroppsbeskaffenhet, som dödar
hvarje möjlighet för människan att öfvergå
från slaftypen till herretypen, och att det
också är en plikt för denna senare att hålla
de andliga parias i underdånighet. Hans
egna ord skola säga det bättre, än vi kunna.
»Egoismen hör till den förnäma själens väsen,
jag menar denna oomkullrunkliga tro, att
andra väsen måste af naturen vara
underdåniga ett väsen såsom »vi äro» och offra
sig för detta (Was ist vornehm?)»
Att en själs- och kroppsbeskaffenhet finnes,
som föreskrifver gränsen för individen, är
ett faktum, som Nietzsche kan åberopa, och
många fakta som tala för, att ett fatum är
fängelset, som innesluter individens
möjligheter till utveckling, föreligga. Men att
innesluta är ännu icke att hämma, att innesluta
betyder att begränsa ett o?nråde af relativ frihet,
och en sådan relativ frihet, ett område, en
latitud synes vara också människan förbehållen.
Om detta är sant, förfaller också psykologiskt
slaf- och herre-moralen, likasom den historiskt
redan har fallit genom förtryckarnes
nederlag mot folket och folkets upplysning och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
