Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur - Friedrich Nietzsche. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 509 —
framåtskridande. Skrattet dödar, säger
Zara-thustra själf, och så har skrattet redan
af-lifvat despotismens slagord: När jag dricker,
är det rätt. Rättigheten till maktmissbruk
skulle vara en rättighet, endast om man
hade en ohjälpligt sjunken pariasklass att
göra med, och det är konservatismens eviga
misstag att tro detta.
Vi ha redan förut antydt, när en despotisk
uppfattning sådan som Nietzsches kan vara på
sin plats, nämligen när ett högviktigt mål
kräfver uppoffring, då en sådan rangskillnad
mellan mål och medel förefinnes, att medlens
uppoffring är en bisak till följd af ändamålets
storhet. Att man begagnar en sådan politik
äfven mot sig själf eller i
uppfostringsända-mål tillfogar sig lidande, bevisar bäst, att
det icke är af lust att tillfoga lidande eller
af grymhet man är ledd. Vi kunna här
tillägga, att vid tillämpningen i detta fall vi
alis icke kunna tillämpa denna princip.
Herre- och slafmoralen går utom den gräns,
där ett sådant tillvägagående är tillåtligt.
Utvecklingen befrämjas icke därigenom, och
individens lilla jag kan ej anses som ett
sådant mål, att det kräfver slaftjänst.
Om vi hittills betraktat individen praktiskt
socialt i hans förhållande till sina
medmänniskor, låtom oss nu betrakta honom
prak-tiskt-subjektivt i hans förhållande till sig
själf som själfändamål, må vi se efter, om
hans egen lycka betryggas med de af
Nietzsche gifna egenskaperna.
Nietzsche har, som vi redan sett,
uppställt ett tnänniskoideal, som på en gång
är natur- och kulturprodukt. Dess
företräden äro instinkten och inspirationen, den
förra gör honom till omedveten, den senare
till konstnär. Jag tillåter mig här att i
formel uttrycka en motsats, som jag
ingenstädes hos Nietzsche funnit på detta sätt
uttryckt som motsats, men som jag tror
vara fullt korrekt. I fråga om denna varelses
naturinnehåll kan man komma med många
invändningar, t. ex. att den är betänkligt
lik en förbrytare. Men låt oss tills vidare
tolka den på bästa möjliga sätt. Låt oss
bortse ifrån, att det ej sällan synes, som
skulle denna varelses instinkt vara ett utslag
blott af den råa kroppslighetens behof af
välfägnad, bortse ifrån, att andliga känslor
som tillgifvenhet och ointresserad kärlek icke
synas ha någon rösträtt i det psykologiska
statsskick, som bestämmer denna figurs
attraktion och repulsion. Då finner man, att
Nietzsche har velat teckna motsatsen till
vår tids kulturprodukt, halfheten i vår vilja,
våra bleka önskningar, vår oförmåga att
njuta, den moderna eunucknaturen.
Man kan erinra sig följande uttalande om
motsatsen till instinktssäkerheten, som denna
varelse besitter: »Hvarje fel är följden af
instinktsurartning eller viljans disgregation:
man definierar därmed nära nog det Onda.
Allt godt är instinkt och följaktligen lätt,
nödvändigt och fritt.»
Vackert tolkad blir alltså denna varelse
ett sådant människoexemplar, som — hvad
det än gäller, sinnligt eller andligt
kraft-prof — visar instinkt, kraft och lifsenergi,
med alla sina krafter och hela sin håg
handlar och verkar, lydande sin egen inre
drift. Det är obestridligt, att det
motståndskraftiga och icke sköra i den mänskliga
sammansättningen innebär det betryggande
motståndskraftiga elementet i tillvaron, något
fundamentalt i denna, och är det icke idealet,
måste vi dock häri finna idealets råmaterial,
och det enda dugliga till på köpet.
Både som skönhets- och nyttighetstyp, som
estetisk och praktisk segrare skildras
människofenomenet. Han är nyttig för sig själf, njuter
lifvet fullt, blir aldrig öfvermätt, omväxlar
så ofta, att han ej känner trötthet, sörjer
aldrig, ty han finner ingen anledning att
förstöra sin lycka med samvetskval, men
blir därigenom en så strålande uppenbarelse
af hälsa, lifsmod och skönhet, att han just
genom att vara ett naturens mästerverk verkar
uppbyggligare än alla dygderegler.
Det intressantaste hos Nietzsche kommer
fram, när han meddelar oss sina åsikter
om krafttypens sätt att taga upp och gifva
ut sina intryck. Äfven här visar han vareisen
som en kraft och i sitt motsatsförhållande
till hvardagsmänniskorna, men han talar här
af egen erfarenhet som en poetiskt kännande
natur, det är — för att använda hans eget
uttryck om det intima sambandet mellan en
filosofi och dess författare — sina egna
memoirer han skrifver, när han tecknar
konstnärsnaturen, och därför blir denna hans
teckning af diktar- och filosoftypen
mänskligt sannare än hans bild af
handlingsmänniskan, på samma gång som präglad af
Nietzsches egendomlighet; han har lyckligtvis icke
kunnat upprättahålla typen i sin abstrakta
öfvermänsklighet. Han har funnit det
utmärkande för konstnärslynnet vara
inspirationen med sin mångdubbling af lif, trånaden
efter den stora kraftansträngningen, känslan
af att naturen upplåter sina hemligheter blott
i sådana ögonblick, då skalden själf helt
och hållet vibrerar, befinner sig i ett
svängningstillstånd mellan sitt väsens yttersta poler,
som Nietzsche betecknar som rus, eller, som
Almqvist och romantikerna sade, är
sammansättningen af ett himmelskt och ett jordiskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
