Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Litteratur
- Nadson (1862-1887). En modern rysk lyriker. Af Alfred Jensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den hviskar: Du ofta skall finna på jorden
förslöade likar, förfelade lif.
Men öka då ej med fördömande orden
de armas elände! En broder dem blif!
Och utan att akta på fördom och våda,
räck handen och lyft dem till ädlare höjd!
Om endast en ljusglimt i mörkret de skåda,
så har dock din kärlek sin lön och sin fröjd!
Fader död på dårhus, en styffader, äfven
han sinnessvag, själfspilling, moder tidigt
bortryckt af en sjukdom, som hon lämnade
i arf åt sonen, — man kan ej gärna tänka
sig en sorgligare familjetafla!
Vårdad af morbrodern, hade Semen vid
16 år slutat den förberedande
gymnasialkursen med goda betyg, ehuru han var klen
i matematik och på sista tiden försummat
läxorna något för att skrifva vers. Hans
anteckningar från denna tid lämna god
inblick i hans inre utveckling. Redan vid 12
års ålder skref han om en viss person: ...
»En underlig människa: han anser
karaktersfasthet och viljestyrka för människans största
dygder. Nog är sådant bra att ha, men
det synes mig som funnes det bättre känslor
och egenskaper. — — Jag indelar
människan i två klasser: lefvande och döda. Den
viktigaste egenskapen hos de förra är
kärlek till naturen, förmåga att hänföras däraf,
inse dess skönhet och djupt känna företrädet
i allt skönt och högt. Till denna klass
räknar jag konstnärer, romanförfattare och dem
som skrifva för teatern. Främst bland dem
ställer jag Gogolj, Puschkin, Lermontov,
Nekrasov, Koljtsov och Nikitin samt några
kvinnor, som jag personligen känner. Till
den döda klassen räknar jag — köpmän
och sådana lärda, hvilka blott gräfva ner
sig i sina egna funderingar och hvarken se
eller förstå något annat. Men dessutom
finns det en mellanklass, som är hvarken
det ena eller det andra, och dit hör det
stora flertalet människor. Dessa kunna dock
lätt blifva antingen lefvande eller döda —
allt beroende på under hvilket inflytande de
komma. Olyckligtvis blifva dock de flesta
»mellan»-människor narrar och göra
fäderneslandet intet gagn.»
Tager man i betraktande, att dessa
reflexioner äro en tolfårig gosses, kan man ej
frånkänna honom en ovanlig
omdömesförmåga. »Ja, jag tycker om att filosofera och
grubbla», säger han själf. »Det är min
passion.»
Några veckor senare finna vi honom
upptagen af borddans och andra spiritistiska
funderingar, som yttermera stegrade hans
öfverspända, inåtvända fantasi. »Finnes»,
utbrister tolfåringen i sin dagbok, »verkligen
detta utlofvade, eviga lif, där de rättfärdiga
äro lycksaliga — detta lif som evangeliet
bjuder oss? Förfärliga fråga, som ingen
kan gifva svar på! Tusenfalt lycklig den,
som har en mor, hvilken kan förklara
allt detta och lugna med kärlekens heliga
ord!»
Och redan vid 13 års ålder skrifver han:
»I dag (d. 30 okt.) föll den första snön.
Till min stora sorg har jag märkt, att jag
med hvarje år hälsar den första snön med
allt större likgiltighet. Tänk, om naturens
poesi skulle släckas i själen, och om de
skulle försvinna, dessa obestämda toner som
jag återgifver i form af poesi! Det vore
förfärligt!»
Hans första poem trycktes år 1878 i
diverse tidskrifter. Efter hans död samlade,
upptaga de ett band af 300 sidor och hafva
redan utgått i elfva upplagor.
Samtidigt med att hans skaldiska
begåfning sköt fart, utvecklade sig emellertid hans
tvifvel på egen förmåga samt brist på energi
och själfförtroende, hvilket till god del kom
sig af hans kroppsliga sjuklighet. »Jag är
underlig,» säger han själf, »jag på samma gång
fruktar och älskar faran. Jag tror mig ej
höra till pultronerna, och ändå är jag ingen
hjälte. Jag är feg före och efter det farliga
ögonblicket, men under detsamma är jag
det ej.» Skråmorna och märkena på den
spenslige skolgossens ansikte visade också,
att han ej var sen att hjälpa en svagare
kamrat mot den starkes öfvergrepp. För
öfrigt höll han sig mest för sig själf,
ströfvade med fiolen i det fria och tänkte på
sina verser. För sitt första honorar ville
han köpa sig klocka, amerikanska skridskor
och ryska skaldeverk, men framför allt
reparera sin kära fiol.
En tilldragelse i hans lif skulle snart öka
hans melankoli än mer. I slutet af november
1878 blef han bekant med en familj, vid
hvilkens dotter han lifligt fästade sig. Han
skyndade ock att åt dagboken anförtro de
bekanta utgjutelserna, huru han nu »försonat»
sig med världen, och huru han förut tagit
längtan efter kärlek för kärleken själf. Hans
böjelse tyckes hafva varit både djup och
besvarad, men denna lycka fick ett sorgligt
slut. I dagboken för den 31 mars 1879
heter det kort: »Hon — vår kära sol, vår
glänsande stjärna har slocknat, gått ned,
sjunkit i det mörker, det förfärliga och
outgrundliga mörker, som vi kalla döden. Herre,
gif frid åt hennes själ!»
Den elegiska stämningen är ett grunddrag
i Nadsons poesi, och gång på gång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:39:54 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1892/0562.html
