- Project Runeberg -  Ord och Bild / Första årgången. 1892 /
523

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur - Anna Carlotta Leffler, Duchessa di Cajanello. In memoriam. Af Gustaf af Geijerstam

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

kvinna. Detta är också den- vackraste runa,
som minnestecknaren kan rista på hennes
graf. Ty denna egenskap kom sent till
orda hos fru Leffler, och hon dog, innan
hon hunnit att uttala, hvad denna nya fond
af lif, som tillvaron omsider skänkte, lärt
henne af lycka, hänryckning och vidgad syn
på lifvet.

Fru Leffler var ett omedvetet barn, när
hon 1872 som 23-årig inträdde i sitt första
äktenskap. Hon var ej alis, hvad den
allmänna meningen gjort henne till: en
reflekterad och kunskapsrik kvinna, hvilken såg
ned på sitt eget kön. Hon var oerfaren
och oskyldig, barnsligare än många andra
vid hennes år, och hennes kunskaper
öfver-stego ej den allmänbildning, hvilken unga
kvinnor i allmänhet förvärfvat. Men hon
ägde artistens brinnande kunskapsbegär,
hennes sinne var öppet för alla de intryck,
som lifvet gaf, och den fond af gedigen
bildning, hvilken vid senare år hos henne
var märkbar under hvarje allvarligt samtal,
hade hon förvärfvat på egen hand, oaflåtligt
begagnande sig af de rika tillfällen till
utveckling, som lifvet sedermera bjöd henne.

Fru Leffler hade aldrig haft att kämpa
emot inflytelser, hvilka medvetet sträfvade
att hålla henne tillbaka. I hennes hem
välden vakna och begåfvade unga flickan tidigt
uppmärksammad. Hennes far utgaf t. ex. på
eget förlag hennes debutarbete,
novellsamlingen »Händelsevis», hvarjämte hennes
bröder — matamatikern professor Mittag-Leffler
och språkforskaren professor F. Läffler —
alltid med det största intresse följde
utvecklingen af hennes författarskap. Hvad hon
led af, var den massa hänsyn, till hvilken
hennes ställning tvang, och det är om dessa
hon i ett bref af år 1890 till en väninna
yttrar, att »hänsyn förtryckt hela hennes lif».

Betraktar man hennes porträtt från
för-lofningsperioden — tiden före 1872 — får
man ett vemodigt intryck, och man blir på
samma gång öfverraskad. Hennes ansikte
är rundt, oskuldsfullt, på en gång frågande
och allvarligt, så omedvetet om världen, att
man med undran jämför i minnet denna
unga flickas förtjusande bild med de
välkända dragen hos den bekanta författarinnan.
Hufvudet är omgifvet af ett lockigt hår, och
ansiktets uttryck har något af detta
omedvetna, »ewig weibliche», som ibland kan fylla
betraktaren med melankoli.

Och i ett ögonblick tycker man sig
förstå denna kvinnas historia, hvars lycka kom
så sent, att den ej hann mera än kasta ett
aftonrodnadens skimmer öfver den allra sista
perioden af hennes författarskap.

Hvarje människas yttre bär prägeln af
de-olika utvecklingsskeden, hon genomlefvat,
och man kan därför minnas en människa
från skilda perioder i hennes lif, hvilka varit
hvarandra så olika, att hennes utseende i
erinringen nästan kan skiljas i sär, liksom
mindes man egentligen tvenne, hvarandra i
mångt och mycket olika personer.

Och dock är olikheten aldrig fullständig.
Den består endast i vissa förändringar, hvilka
ofta äro svåra att uttrycka i ord. Men den,
som minns fru Leffler från den tid, när
hennes rykte växte, erinrar sig också, hur
säkert hon rörde sig i alla kretsar, hur lifliga
och underhållande hennes samtal voro, hur
klar och lidelsefri hennes röst. De blanka
ögonen spelade, mindre af lif än af intresse,
och det intryck hon gjorde, var i främsta
rummet det af en vaken natur, som
personligen verkar genom sin jämnvikt.

Men observerade man henne, när hon
någon gång satt ensam, eller när samtalet
kom in på ämnen, sådana som lycka, kärlek
och föräldraglädje, då kunde man se
uttrycket i dessa kloka drag förvandlas till
ett drömmande. Och i hennes blick låg
understundom något af samma barnets fråga,
som hennes flickporträtt bevarat åt
eftervärlden.

Det var denna frågande blick, som man
ibland tiott sig ana i hennes skrifter men
som jag tviflar på verkligen fanns där.

Ty fru Lefflers lif hade lärt henne att
stänga denna fråga inne inom sig själf, och
hon trodde, att kärleken i människans lif är
en episod, hvilken man kan umbära.
Dessutom hade denna omutligt sanningskära natur
en egenskap, för hvilken den förstående
läsaren hyser aktning. Hon sade aldrig mera
än hon visste, och hon sökte ej litterär ära
genom att kokett leka med besynnerligheter
i sitt eget temperament. Detta sätt att väcka
uppseende var henne främmande, och hon
föraktade denna sterilitetens banala resurs.
Öfver hufvud taget känner jag få nutida
manliga skriftställare, hvilkas författarskap är så
fritt från själfkoketteri som denna kvinnas»
Hon hade ej mycket som hon ville säga om
sig själf, och därför teg hon oftast i denna
punkt, om också hennes tidigaste arbeten eji
sällan innehålla det slags lyrik, som talar om,
egna erfarenheter.

Men det kom den dag, då denna kvinna
fann en annan lycka i lifvet, än den som
ligger cläri att vinna rykte och ära. Och,
den, som såg henne, när hon återkom från
Italien som hertiginna di Cajanello, vet, att
barnets fråga försvunnit ur hennes blick,
lika visst som att den unga flickans lefnads-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:39:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1892/0569.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free